Josephine Baker tog Paris med storm
Den amerikanska dansösen Josephine Baker gjorde succé i 1920-talets Paris med sin utmanande dans. Hon arbetade också för franska motståndsrörelsen under andra världskriget och var en ledande förkämpe för svartas rättigheter i USA.
Med sin vilda dans gjorde Josephine Baker succé i 1920-talets Paris.
En febrig förväntan fyllde lokalen. Premiärföreställningen av La Revue Nègre i Paris, den 2 oktober 1925, var slutsåld. Extrastolar ställdes upp i trappor och skrymslen på Théâtre des Champs-Élysées.
Alla ville se den omtalade dansgruppen som precis anlänt från New York. Man väntade sig något spektakulärt, sensationellt.
Därför infann sig först en viss besvikelse. I Paris, där det exotiska Afrika var högsta mode, tyckte vissa att dansflickorna inte var tillräckligt mörkhyade.
Samtidigt väckte ändå en av kvinnorna på scen omedelbar uppmärksamhet. Hon hette Josephine Baker, hennes rykte hade föregått henne, och hon visade sig vara en ung kvinna som dansade olikt alla andra.
Komiskt och kittlande
I de första scenerna spexade hon och dansade snubblande, som ”en blandning av Jerry Lewis och Charlie Chaplin”. Men det var kvällens sista nummer som gjorde henne till en legend.
Den unga Josephine bars då till synes medvetslös in på scenen av en muskulös, mörk dansare. Själv var hon naken, förutom några fjädrar runt hennes midja och vrister.
Sakta kvicknade hon till, och började dansa. Allt vildare rörde hon sig runt mannen, gned sig mot hans kropp och tycktes ha sex med honom på scen.
Själv skulle Josephine Baker långt senare beskriva det som hände. ”Jag blev som besatt – jag såg inget, hörde knappt orkestern. Jag bara dansade!” Publiken jublade. De stående ovationerna tycktes aldrig ta slut. Dagen efter talade tidningarna om hur historia skapats på scen.
”Det var som om en ny värld visade sig. Något så erotiskt har aldrig skådats på en teater tidigare”, skrev en kritiker.
Andra talade om en skandal. Några av föreställningens egna dansare sa långt senare att de fann det hela motbjudande. Men invändningarna blåste förbi.
Josephine Bakers dans, kittlande nog kallad Danse de sauvage – ”vildens dans” – var en total framgång. Under de kommande dagarna talade alla om den nya stjärnan. Författaren Ernest Hemingway var på plats och beskrev henne som ”den mest sensationella kvinna man någonsin sett”.
Med tiden utvecklades Josephine Baker till en elegant diva.
Växte upp i slummen
Den blott nittonåriga Josephine Baker hade kommit en lång väg från slummen och misären i sin födelsestad St Louis, USA. Hon föddes 3 juni 1906 som Freda Josephine McDonald, dotter till Carrie McDonald, barnbarn till frigivna slavar. Fadern var okänd.
Josephine växte upp hungrig och fattig. Åtskilliga gånger fick hon som fem- eller sexåring leta mat i soptunnor, där hon också hittade trasiga dockor att ge sina syskon i födelsedagspresent.
Hon gifte sig första gången som trettonåring, andra gången när hon var femton. Det var då hon fick efternamnet Baker.
Ända sedan hon var liten hade Josephine dansat och sjungit. Hon hade gått i lära hos gatumusikanter och dansgrupper som turnerade i den amerikanska södern. Det blev snart uppenbart att hon hade en talang utöver det vanliga. Inte minst en komisk sådan – redan från början var hon en mästare på att få publiken att skratta.
Men hon drabbades också av rasismen och segregationen i USA, där det i princip var omöjligt för färgade dansare att uppträda för en vit publik. När hon rekryterades av teaterproducenten Caroline Reagan, som var fascinerad av den ”svarta kulturen” och ville ta den till Paris, tvekade hon därför inte länge.
Succé i banankjol
Efter sensationen med Danse sauvage hösten 1925 gav sig La Revue Nègre ut på en Europaturné. Succén upprepades vart man än kom. Men i hemlighet hade Josephine Baker redan tackat ja till ett erbjudande från en annan teater i Paris.
Utan förvarning lämnade hon den grupp som gett henne det stora genombrottet. I stället återvände hon till Paris, för att dansa på Folies Bergère, bland annat klädd i en dräkt av konstgjorda bananer. Återigen, sensation.
Och Bakers stjärnstatus växte. Hon hade kommit i precis rätt tid. ”Med sitt korta hår, sin fria kropp, sin färgade hud och amerikanska accent förenade hon tendenserna, smakerna och strävandena i en hel epok”, skrev författaren Jean Prasteau.
I snabb följd sprängde Josephine Baker gränser. Inte minst var hon med i tre spelfilmer – och blev den första svarta kvinna som hade huvudrollen i en stor långfilm. Hon blev den första färgade världsstjärnan, känd under smeknamn som ”The Bronze Venus”, ”The Creole Godess” eller ”The Black Pearl”.
Filmstjärnorna Maurice Chevalier och Josephine Baker hälsar på franska trupper i december 1939.
Med åren kom Josephine Baker också att förvandlas till en mer elegant artist. En manager visade henne hur man uppför sig och en sångcoach lärde henne att sjunga.
Artisten Shirley Bassey skulle senare säga att Josephine Baker ”gick från ›liten dansande vilde med hygglig röst› till att bli en magnifik diva. … I hela mitt liv har jag aldrig sett, och lär nog aldrig se, en lika spektakulär sångerska och artist.”
Några försök att sätta upp föreställningar i USA fick däremot ett mer tveksamt mottagande. För Josephine Baker blev det allt tydligare att det var Frankrike som numera var hennes verkliga hemland.
Hjälpte motståndsrörelsen
Efter ett tredje äktenskap, med fransmannen Jean Lion, blev hon fransk medborgare. Hennes lojalitet mot Frankrike blev än tydligare då andra världskriget bröt ut. Många amerikaner valde då att fly från Europa, men Josephine Baker stannade kvar i Paris.
Under hela kriget fortsatte hon att turnera, men använde också sin position som stjärna till att spionera åt motståndsrörelsen. Inte minst var hon till stor nytta genom att föra meddelanden mellan rörelsens olika grenar i Frankrike, Spanien och Nordafrika.
Vid flera tillfällen ska hon ha fäst lappar med hemliga budskap på insidan av sina kläder, i förvissningen om att ingen soldat skulle komma sig för att kroppsvisitera en celebritet som hon.
Efter kriget dekorerades Josephine Baker med Hederslegionen för sin insats under kriget.
Josephine Baker adopterade många barn till sin regnbågsfamilj.
Talade för svartas rätt
Hennes senare liv handlade mycket om politik. Efter att ha blivit illa behandlad på en nattklubb i New York 1951 började hon engagera sig i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, för vilken hon snart blev en symbol. Under Martin Luther Kings berömda marsch till Washington 1963 var Josephine Baker den enda kvinna som talade.
Hon bildade också familj, om än av det ovanligare slaget. När det visade sig att hon själv inte kunde få barn skapade hon sig en adoptivfamilj från hela världen.
Den bestod av tolv barn från alla världsdelar. Själv kallade hon dem ”regnbågsstammen”. Barnen installerades i slottet Milandes i sydvästra Frankrike och skulle vara hennes egen protest mot rasismen i världen.
Många av dessa regnbågsbarn skulle sedan minnas Josephine Baker med blandade känslor. Hon beskrevs som nyckfull och oansvarig – men samtidigt oerhört kärleksfull.
Ett av barnen, Jean-Claude Baker, skrev senare en biografi om sin temperamentsfulla adoptivmor. Där berättar han bland annat om hennes långa rad av kärleksaffärer med både kvinnor och män. Arkitekten Le Corbusier, konstnären Frida Kahlo, den svenske kronprinsen Gustaf Adolf och den franske presidenten Charles de Gaulle är bara några av de många som nämns som hennes kärlekspartners.
Samtidigt var Josephines ekonomi i oreda. Hon slösade bort alla pengar hon tjänade och var snart skuldsatt upp över öronen. 1969 togs slottet Milandes ifrån henne. Då grep vännen Grace Kelly in och skänkte henne ett mindre palats.
En sista comeback
Efter att i många år ha varit mer känd för sitt politiska arbete och sina ekonomiska problem, gjorde Josephine Baker comeback på scenerna i början av 1970-talet.
Hon togs emot med dundrande applåder. Den 8 april 1975 firade hon 50 år på de franska scenerna, i en galaföreställning på musikteatern Bobino i Paris. På premiärkvällen satt bland andra Sophia Loren, Mick Jagger, Diana Ross och Liza Minnelli i publiken. Hyllningarna var öronbedövande.
Fyra dagar senare hittades Josephine Baker livlös i sin säng, omgiven av tidningar med hyllande recensioner av hennes föreställning. Hon hade drabbats av en hjärnblödning och dödförklarades samma dag, vid 68 års ålder.