Journalist infiltrerar ökänt sinnessjukhus

Bly ska infiltrera ett mentalsjukhus

”Skriv ner allt som du ser det, bra som dåligt; ge ris och ros som du tycker verkar rimligt och håll dig hela tiden till sanningen”, säger Cockerill genom sin tjocka mustasch som täcker överläppen och döljer munnen.

”Men jag blir lite bekymrad över att du ler hela tiden”, fortsätter han.

”Jag ska inte le mer”, utbrister Bly som är lycklig över att äntligen ha fått ett viktigt uppdrag för en stor tidning.

Hon förstår också att hon måste vara en riktigt duktig skåde­spelare för att överhuvudtaget kunna ta sig in bakom murarna på den slutna anstalten.

”Gör ett försök. Om du lyckas med det här kommer det att slå alla med häpnad”, säger Cockerill entusiastiskt och han anar att The New York World snart kan publicera en av tidens allra största avslöjanden.

Nellie har aldrig varit rädd för utmaningar. Den unga kvinnan vet att hon med uppdraget på Blackwell’s Island till slut kan göra sig ett namn i tidningsvärlden.

Men den hoppfulla journalisten vet också att hon blir isolerad och sårbar när hon förs till den fruktade ön där hon ska leva bland sjuka kvinnor. En tanke plågar henne ändå:

”Hur ska du få ut mig när jag väl kommit in?”, frågar hon bekymrat Cockerill.

”Det vet jag inte”, blir chefredaktörens svar.

Uppdraget börjar på ett härbärge

Redan eftermiddagen efter mötet går Nellie Bly på Manhattans vindpinade gator i sina bedrövligaste kläder så att hon med egna ord ser ut som ”en fattig, olycklig flicka”.

Hon har tränat i timmar på att göra stora, stirrande ögon för att se psykiskt sjuk ut.

Medan hon traskar på trottoaren längs Second Avenue försöker Bly tänka på spökhistorier så att omgivningen ska uppfatta henne som skrämd från vettet.

Hon har aldrig tidigare träffat en psykiskt sjuk person. När hon försiktigt knackar på dörren till ett kvinnohärbärge hoppas hon ändå innerligt kunna lura dem att hon är komplett galen.

”Nellie Brown”, presenterar sig Bly när en dam från härbärget öppnar dörren.

Kvinnan på härbärget, fru Stanard, tar emot henne med öppna armar när hon kommer. Under kvällens gång märker föreståndarinnan att det är något konstigt med den unga fröken Brown.

Nellie tar genast chansen att berätta om sitt svaga psyke och att hon är livrädd för de andra på härbärget.

Bly vet nämligen att psykiskt sjuka ofta kan vara rädda för främmande och därför försöker hon spela livrädd för att lura dem omkring henne.

Nellie fortsätter med skådespelet resten av kvällen genom att bete sig maniskt och stirra med en rädd och förvirrad blick på de andra kvinnorna.

Vid läggdags är många av de andra boende på härbärget osäkra på den nya kvinnan.

”Jag är rädd för att vara här när en så galen kvinna är i huset”, låter det från en medan en annan proklamerar att ”Nellie kommer att ha mördat oss alla innan det blir morgon”.

Domaren avgör Nellies öde

Under natten vaknar en av kvinnorna efter att ha drömt en mardröm om att Nellie Brown har stuckit henne med en kniv.

På morgonen kallar fru Stanard dit två poliser som hon visar in till Nellies rum.

”Om hon inte följer med oss självmant ska jag personligen släpa ut henne”, lovar den ene polisen medan han eskorterar ut fröken Brown på gatan.

En svans av små pojkar följer med och skriker på vad som verkar vara en sinnessjuk kvinna.

Också en bekymrad fru Stanard följer med till närmaste domstol där hon får förklara för domaren vad som skett så att lagens väktare kan ta ställning till den unga damens öde.

Nellie är fortfarande förvirrad och rädd. När hon talar med domaren insisterar hon till exempel på att hon kommer från Kuba.

”Stackars flicka. Hon är välklädd och en vacker kvinna. Hennes engelska är perfekt och jag slår vad om att hon är en bra flicka”, säger domaren som uppenbarligen inte är säker på vad han ska göra.

”Någon måste ju ta hand om henne”, nästan mumlar han när en av poliserna slänger ur sig en spontan kommentar.

”Skicka henne till Ön”, dundrar han.

”Å nej, gör inte det!”, utbryter fru Stanard. ”Gör det inte! Hon är en ordentlig dam och det skulle ta livet av henne!”

Till Nellie Blys lycka väljer domaren att skicka henne ett steg närmare Blackwell’s Island.

Han skickar den förvirrade fröken Brown med ambulansvagn till Manhattans Bellevue Hospital. På sjukhuset får läkarna bedöma om den unga kvinnan är sinnessjuk eller ej.

”Till mentalannexet”, låter beslutet från ambulansläkaren till en stor muskulös man när hästvagnen rullar in framför Bellevue Hospital invid East River.

Läkarna förklarar henne sinnessjuk

Muskelberget griper tag om Nellies arm, tillräckligt hårt för att hon ska känna ”en smärta strömma genom kroppen”, och för henne genom sjukhuskorridorerna.

Till sist kommer de till ett annex där tre andra förmodade sinnessjuka redan sitter och väntar på sin dom.

Medan Nellie väntar på att en av läkarna ska få tid kommer en sjuksköterska till henne för att höra om fröken Brown kanske har några mynt i fickorna.

”De kommer ändå att ta dem ifrån dig, lilla vän, så du kan lika väl ge dem till mig”, viskar sjuksköterskan till Nellie som dock bestämt vägrar ge sina pengar till den främmande kvinnan.

På eftermiddagen dyker en läkare äntligen upp. Han sätter sig lugnt bredvid Nellie, tar hennes puls och undersöker tungan. ”Vad gör ni i New York?”, frågar han efter den korta undersökningen.

”Ingenting.”

”Kan ni arbeta?”

”No, señor”, svarar Nellie på spanska.

”Säg mig, är du en gatans kvinna? Jag menar, har du tillåtit män att försörja dig?”

”Jag har ingen aning om vad ni talar om” kommer det sansat från Nellie som gärna skulle slagit till läkaren.

Istället fortsätter journalisten att svara på fråga efter fråga som hon tycker är ”lika irrelevanta och meningslösa” som de föregående. Till sist reser sig läkaren och ger en sjuksköterska sitt utlåtande.

”Uppenbarligen sinnessjuk. Jag anser att det är ett hopplöst fall. Hon måste placeras där någon tar hand om henne”, sammanfattar han inför Nellie som snabbt förlorar respekten för läkarkåren.

”Jag känner mig övertygad om att ingen läkare kan avgöra huruvida folk är sinnessjuka”, skriver hon senare.

Dagen därpå, söndagen den 25 september, kommer en ny läkare till Nellie Brown. Han vill veta om den unga kvinnan hör röster om natten.

När Nellie svarar ja är saken klar: Kvinnan är galen och lösningen är skicka henne till mentalsjukhuset på Blackwell’s Island.

På bara en helg har Nellie Bly lurat sig till en plats på institutionen som är stängd för allmänheten.

Vid lunchtid dagen därpå seglar Bly och fyra andra patienter mot den beryktade ön i East River.

Journalisten förundras över hur lätt hela hennes uppdrag gått och hon känner ett kortvarigt segerrus när hon sätter fötterna på ön.

När en kraftig man kort därefter griper tag om hennes arm för att följa henne till anstalten i en ambulansvagn påminns hon dock om att en hård tid väntar henne.

”Vad är det här för plats?” frågar Nellie mannen för att spela rollen som förvirrad patient.

”Blackwell’s Island – en plats för sinnessjuka som du aldrig får lämna”, blir det torra svaret.

Dag 1: Middagen är plommon och torrt bröd

Måndagen den 26 september skumpar hästvagnen över öns småvägar medan Nellie Bly noterar att gräsmattorna utanför fönstren är vackra och välskötta.

Nellie blir nedslagen när hon låter blicken glida över ansiktena på medpatienterna i vagnen: Alla kan se fram emot en oviss framtid bakom lås och bom.

”Stackars kvinnor utan hopp om en snabb befrielse. Det skulle vara mycket lättare för dem att gå mot galgen istället för denna grav av levande skräck”, skriver Nellie senare om tiden på mentalsjukhuset.

Medan vagnen rullar mot institutionens långa stenbyggnader på öns norra del börjar Nellie prata med Tillie Mayard, en ung kvinna som verkar pigg.

Men läkarna har bestämt sig och Tillie vet att hon och Nellie inte har någon större chans att ta sig bort från ön.

”Nu när vi hamnat här måste vi vara lugna tills vi hittar en väg ut. Men det kommer inte finnas många chanser eftersom läkarna vägrar lyssna till mig eller ge mig en chans att bevisa att jag är vid mina sinnens fulla bruk”, säger kvinnan rationellt.

Hon kan heller inte kan förstå hur psykiatrerna kunnat förklara Nellie psykiskt sjuk.

”Sinnessjuk? Jag kan inte se det i ditt ansikte”, hinner Tillie säga innan gruppen med nya patienter snabbt leds från hästvagnen till institutionens stora huvudbyggnad. När alla kommit in hör de den stora, tunga ytterdörren slå igen bakom dem.

Efter ännu en läkarundersökning på Blackwell’s Island Insane Asylum kvarstår Nellies diagnos, även om hon säger att hon ”inte är sjuk och inte vill vara kvar här”.

VIDEO – Se trailer från filmen om Blys tid på Blackwell's Island:

Läkaren orkar inte ens en gång notera utlåtandet i journalen och skickar istället Nellie till uppehållsrummet där patienterna sitter på hårda, gula bänkar och stirrar ut i luften. Bortsett från ett ostämt piano är lokalen helt tom.

”Gå ut i hallen”, kommenderar en röst snart varefter patienterna släpar sig bort mot en stor låst dörr till matsalen.

Kvinnorna väntar en kvart framför dörren medan en kall höstvind blåser in genom de öppna fönstren och de blir blå av kyla.

”Det är förfärligt brutalt” viskar hon till en annan nykomling, Anne Neville, innan patienterna går in två och två i matsalen där kvinnorna ska ta plats längs långa bänkar utan ryggstöd.

Nellie ser missmodigt ner på bordet framför sig där det ligger fem plommon på den lilla tallriken och en skål med ”en ljusröd substans” som ska föreställa te.

En skiva torrt bröd ligger bredvid tallriken men innan Nellie ens hunnit sätta sig tar en annan kvinna brödskivan.

Snart kan hon också konstatera att plommonen är oätliga och ger dem till en bordskamrat. Det är bara skålen med ljusrött te som står kvar.

Efter en enda slurk lämnar Nellie också vätskan som är ”tunn som vatten” till en av de törstigare kvinnorna.

”Du måste tvinga i dig maten, annars blir du sjuk. I denna omgivning kan det säkert göra dig sinnessjuk. Hjärnan måste ha näring för att fungera”, varnar Anne Neville förtroligt.

Patienterna tvingas ner i iskallt vatten

Utan mat i kroppen går turen till badrummet där kvinnorna ombeds att ta av sig kläderna.

När Nellie tvekar och klagar tar ett par sjuksköterskor tag om henne och klär av henne tills hon står i bara underkläderna.

”Jag tar inte av dem”, skriker Nellie men innan hon avslutat meningen drar en sköterska av dem. Nellie är nu helt naken medan de andra patienterna står och glor på henne.

För att skyla sig hoppar hon snabbt ner i ett kar med iskallt vatten medan en gammal, sinnessjuk kvinna ombeds skrubba henne.

”Tre hinkar med iskallt vatten hälldes över mitt huvud, i mina ögon, öron, näsa och mun. Jag tror jag kände som en drunknande person innan de släpade mig upp ur karet, flämtande, skakande och darrande av kyla.

För en gångs skull kände jag mig sinnessjuk”, minns Bly.

Medan det kalla vattnet fortfarande droppar från Nellies kropp klär sjuksköterskorna henne i en dräkt märkt ”Mentalsjukhus B.I. H. 6”, som visar att den nya patienten hör till Blackwell’s Islands avdelning 6 där hon ska bo i en cell med kalla stenväggar.

Innan sjuksköterskan fröken Grupe låser Nellies dörr tigger patienten om att få ett nattlinne. ”Du är på offentlig inrättning nu och du kan inte förvänta dig att få något som helst” svarar Grupe med märkbar tysk brytning.

”Men staden betalar för att de anställda ska vara snälla mot de olyckliga själarna som hamnar här”, utbrister Bly.

”Du ska inte förvänta dig någon vänlighet här, för det får du inte!” säger Grupe vresigt innan hon smäller igen dörren och lämnar Nellie blöt, kall och ensam i mörkret.

Dag 2 Rengöring ger värme

Klockan är 5.30 när Nellie Bly väcks morgonen därpå. Sjuksköterskan slår upp fönstret och morgonkylan väller in i Nellies rum.

Hon har nästan inte fått en blund i ögonen eftersom de andra patienterna skrikit hela natten.

Nellie betraktar de inlagda kvinnorna medan de väntar på frukosten och har svårt att skilja dem åt. Alla smyger nämligen runt i likadana vita dräkter.

Till slut hittar hon dock Tillie Mayard som är relativt lätt att känna igen på grund av hennes korta hår till skillnad från de andra kvinnorna.

”Hur sov du efter det kalla badet?” frågar Nellie direkt sin nya väninna.

”Jag blev nästan förlamad av kyla och oväsendet höll mig vaken. Det är förfärligt. Mina nerver var så spända innan jag kom hit och jag fruktar att jag inte kommer att klara pressen”, suckar Tillie innan kvinnorna släpar sina trötta ben in i matsalen där kallt te och en klick oaptitlig gröt väntar.

Nellie försöker senare be sjuksköterskorna om mer kläder så att patienterna kan klara kylan i de ouppvärmda byggnaderna.

Det enda svaret hon får är en sur blick. Kvinnorna arbetar upp lite naturlig värme när de på förmiddagen får städa med trasor och moppar.

”Det är inte personalen som håller institutionen ren för de stackars patienterna, som jag alltid trott, utan patienterna gör allt själva.

De till och med rengör sjuksköter­skornas sovrum och kläder”, skriver Nellie.

Patienterna sköter även om grönområdena utanför sjukhuset. De får dock bara vara utomhus när de jobbar och ingen får göra något annat eller njuta av solen i gräset.

Den dagliga promenaden är dock ännu värre för öns sjukaste och våldsammaste patienter som binds fast i varandra med rep i bältena.

”Gud hjälpe dem! Det är så förfärligt att jag inte kan se på”, utbryter Anne Neville till Nellie när de två kvinnorna ser en grupp bundna patienter på sin promenad.

Resten av dagen får Bly och medpatienterna inte göra något annat än att sitta och stirra ut i luften i uppehållsrummet.

Middagen avbryter sysslolösheten men den sorgliga anrättningen gör inte mycket gott för de intagna.

”Det gjorde ont i hjärtat att se de sjuka patienterna bli ännu sjukare vid bordet. Fröken Tillie Mayard blev så dålig efter en bit att hon fick lämna bordet och blev sedan utskälld för att ha lämnat sin plats.

När patienterna klagade på maten uppmanades de hålla tyst”, noterar Nellie som samtidigt ser personalen mumsa på meloner, vindruvor, kött och nybakat bröd.

Varje timme är en plåga och efter middagen tvingas patienterna återigen att sitta rätt upp och ner på institutionens hårda bänkar tills det är dags att sova. Kvinnorna får inte ens en gång läsa en bok.

Efter ett dygn på anstalten är Nellie övertygad om att vistelsen på Blackwell’s Island gör mer skada än nytta för de inlagda.

Dag 3-9 De anställda utövar tortyr

Allteftersom dagarna går växer Nellies ilska över förhållandena på Blackwell’s Island där det kyliga höstvädret suger eventuella rester av livslust ur patienterna.

”Nästan varje natt hörde jag en äldre kvinna skrika om kylan medan hon bad Gud att låta henne dö”, noterar Bly om sina nätter på anstalten.

Med sorg i hjärtat får hon se hur fröken Grupe och de andra vårdarna, iförda ylleunderkläder och fodrade jackor, totalt saknar empati för den gamla patienten som klagar över kylan.

”Å, vad gör ni med mig? Jag är så kall, så kall. Varför kan ni inte bara låta mig ligga i sängen eller ge mig en sjal?” tigger kvinnan när personalen tvingar henne att sitta upprätt i uppehållsrummet.

Varje gång den gamla försöker lägga sig ner på bänken stormar sjuksköterskorna fram och drar upp henne.

Till sist sätter sig Grupe till och med i kvinnans knä medan sjuk­sköterskan låter sin kalla hand glida in under den gamlas paltor och patienten flämtar och skriker.

Grupe och de andra anställda ler illvilligt varefter den tyska sjuksköterskan fortsätter plåga patienten.

Anstaltens personal trakasserar dagligen patienterna bara för nöjes skull. Till och med grovt våld är vardagsmat på ön.

En dag observerar Nellie chockerat hur översjuksköterskan fröken Grady medvetet provocerar fram ett anfall hos en patient vid namn Urena.

”Läkarna säger att du är 33 och inte 18”, kommer det retsamt från Grady som vet att patienten alltid blir upprörd om någon säger att hon inte längre är purung.

Urena skriker högljutt och börjar gråta våldsamt. När hon inte slutar vråla på personalens order slår sköterskorna henne på kroppen och i ansiktet.

”Det fick den stackaren att gråta ännu mer och då tog de stryptag. Ja, de försökte till och med strypa henne.

De släpade ut henne till toaletten och jag hörde hennes plågade skrik ebba ut i kippande flämtningar.

Efter att ha varit borta i flera timmar kom hon tillbaka till uppehållsrummet och hela dagen kunde jag tydligt se märkena från deras fingrar på henne hals”, berättar Nellie senare.

Upprepade gånger klagar journalisten för både läkare och sjuksköterskor på den brutala behandlingen men det enda resultatet är att Nellie flyttas till ”The Lodge” där man placerar de sjukaste patienterna.

”Den värsta platsen på ön. Det är fruktansvärt smutsigt och stanken där är outhärdlig”, konstaterar Bly som ofta blir slagen på avdelningen.

Flera gånger händer det till och med att de anställda sköterskorna hoppar på henne och hon bryter två revben.

Det går värre för en annan ung kvinna som också förs till The Lodge samtidigt som Bly.

Nellie märker direkt att kvinnan är dödligt sjuk med feber och att hon har svårt att bli frisk i de ohygieniska rummen med smuts och råttor precis överallt.

Efter klagomål från den unga kvinna kastar personalen in henne i badrummet där sköterskorna slår henne, klär av henne naken och håller henne under det rinnande iskalla vattnet.

Utan att tveka kastar sjuksköterskorna tillbaka kvinnan i sin säng, våt och skälvande.

”När morgonen grydde var kvinnan död.

Läkarna sa att hon dog av kramper, och det var allt som gjordes med den saken”, observerar Nellie som håller på att få nog av allt elände hon bevittnar:

”I största hemlighet förbannar jag läkare, sjuksköterskor och alla offentliga institutioner.”

Dag l0 Tidningens advokat får ut Nellie

Onsdagen den 5 oktober är Nellie ute på sin dagliga promenad när hon dras åt sidan och får höra att en advokat väntar på henne.

Advokaten är utsänd av The New York World och han har sagt att Nellie Browns vänner har gått med på att ta hand om den 23-åriga kvinnan som bara tio dagar tidigare förklarats sinnessjuk.

Nellie har avtalat med chefredaktören John Cockerill att hon skulle använda efternamnet Brown. Med hjälp av en advokat kan tidningen få ut henne igen.

Att antingen familj eller vänner gick med på att ta sig an en inlagd var egentligen den enda vägen från Blackwell’s Island för patienterna.

De anställda motsätter sig därför inte heller tidningens advokat när han kommer för att hämta Nellie.

”Farväl, jag åker hem nu” blir Nellies sista ord till sina nya vänner innan hon bedrövad och med dåligt samvete lämnar medpatienterna till ett liv i fångenskap på den gudsförgätna ön.

”Jag passerade dem på min väg ut i friheten och till livet medan de var utlämnade till ett öde värre än döden. I tio dagar hade jag varit en av dem.

Fånigt nog kändes det djupt själviskt att lämna dem kvar med sina kval. Jag kände en romantisk önskan om att hjälpa dem med sympati och närvaro. Så försvann fängelset och friheten smakade sötare än någonsin tidigare.”

Blys artiklar gör sensation

Även om Nellie Bly inte kan hjälpa stackarna på Blackwell’s Island genom att stanna på ön kommer hon dem till undsättning med penna och papper.

Redan den 9 oktober – bara fyra dagar efter hemkomsten – kan man läsa Blys första artikel om mentalsjukhuset i The New York World.

Under rubriken ”Bakom anstaltens galler” beskriver journalisten ”terrorn med kalla bad och ondskefulla, osympatiska sjuksköterskor som plågar och missbrukar patienter”, som Bly proklamerar i artikelns inledning.

”Mentalsjukhuset på Blackwell’s Island är en mänsklig råttfälla. Det är lätt att komma in men om du väl kommit dit är det omöjligt att komma ut”, skriver Bly som med sin skildring tydliggör hur slarvigt läkarna jobbar när de ska avgöra en förvirrad kvinnas öde och hur förfärligt patienterna behandlas när de hamnat bakom lås och bom.

Följande söndag publiceras Blys andra artikel och New Yorkborna står i kö för att få läsa. Till och med de konkurrerande tidningarna skriver spaltmeter om ämnet.

De dröjer inte länge med att utse Nellie Bly till nästa stora stjärnjournalist och hon blir det stora samtalsämnet i New York, något som en kvinnlig reporter aldrig blivit tidigare.

”Hon går en lysande framtid till mötes”, sa The New York Worlds ägare Joseph Pulitzer som ger Bly fast anställning.

Två månader senare låter tidningsmogulen den 23-åriga kvinnan skriva en bok om upplevelserna på Blackwell’s Island.

Vid denna tid har den unga reporterns artiklar redan tvingat New Yorks politiker att agera och tillsammans med en undersökningskommitté åker Bly tillbaka till anstalten där ny personal redan är på plats och andra förbättringar skett.

”Ända sedan fröken Brown lämnade platsen har allting förändrats. Sjuksköterskorna är mycket vänligare och vi får tillräckligt med kläder.

Läkarna träffar oss ofta och maten har verkligen blivit bättre”, berättar Anne Neville som känner Bly som sin väninna Nellie Brown.

Bly är med sin naturliga journalistiska skepsis dock orolig för att hennes tidigare medpatient kan ha fått instruktioner av de anställda för att bättra på sanningen, inte minst för att hon under sitt besök får syn på Tillie Mayard som absolut inte ser ut att ha fått det bättre överhuvudtaget.

Kvinnans tillstånd har istället tydligt förvärrats sedan Nellie själv lämnade ön.

Bly tvingas inse att inte alla på Blackwell’s Island kan räddas. Men tack vare henne har de inlagda nu mycket större chanser att överleva.