Tove Jansson

Garpar, gipskatter och svartskallar. Invandrarna som byggde Sverige av Anders Johnson har utsetts till Årets bok om svensk historia 2010. Det är...

Som ung ritade hon karikatyrer av Adolf Hitler men det var för sina betydligt fredligare Mumintroll som hon senare blev världsberömd. I år är det 100 år sedan Tove Jansson föddes.

Text: Unn Torell

Året var 1938 och resultatet av Münchenkonferensen nådde radions och tidningarnas redaktioner. Snart kom bilderna av en leende Chamberlain med avtalet lyft för världen att se. Freden var räddad.

I förhandlingar med Storbritannien, Frankrike och Italien hade Tyskland tillåtits annektera Sudetlandet i dåvarande Tjeckoslovakien och därmed hade krigshotet avvärjts. På den finlandssvenska tidningen Garm, känd för sina politiska satirer, var man inte lika optimistisk. Tove Jansson, som då var tidningens huvudtecknare, fick uppdraget att kommentera händelsen från redaktionens perspektiv. Det resulterade i en framsida som sedan blivit smått legendarisk. En liten Hitler med godisklubba i ena handen och den andra handens fingrar knappt synliga under en för stor uniformsskjorta står i bildens centrum, gråter och ropar: ”Mer kaka!” Vid hans fötter ligger halvätna eller avfärdade tårtbitar med påskrifter som Elsass-Lothringen, Danzig, Jugoslavien och Polska korridoren. Idel nya tårtbitar bärs fram till honom av oroliga damer och herrar: En bit Schweiz kanske? Några engelska kolonier? Eller kanske södra Jylland? En man räcker Hitler hela jorden toppad med grädde och ett stort bär.

”Det var verkligen ett under att redaktören och tecknaren undgick åtal för sin grova förolämpning av en främmande, vänskapligt sinnad makts överhuvud”, kommenterade tidningens redaktör, Henry Rein, några år senare.

Bomber över Helsingfors

Tove Jansson började teckna för Garm i sjuttonårsåldern. Under andra världskriget fortsatte hon att i text och bild karikera såväl Nazitysklands som Sovjetunionens ledare och Finlands trängda läge mellan de båda stormakterna.

I hennes privata almanacka fick den rädsla hon egentligen kände plats. Den tunga vårvintern 1944, med dagliga sovjetiska flyganfall skrev hon: ”Bombardemang till kl. 11. Sen jag hunnit hem ett nytt bombardemang som räckte till 6 på morgon.” Hennes egen ateljé fick i februari 1944 fönstren urblåsta och hon antecknade: ”Knackade ner glasskärvor ur fönstren. 3 larm till”.

Några dagar senare står det: ”Ohyggligt dystert med ruiner, is, strålkastare. Längtade bort så jag kunde gå sönder.” Tove stannade kvar, men det var vid den här tiden hon på allvar började bygga upp den parallella Muminvärlden.

Konstnärsfamilj

Tove Jansson växte upp i en fantasifull miljö, med trygga och vidsynta mamma ”Ham”, Signe Hammarsten och mer äventyrlige, men traditionsbundne, pappa Viktor Jansson. Båda var konstnärer och de hade träffats i Paris. Med tiden kom två småbröder, Lars och Per-Olov. Familjen bodde vid havet om somrarna och i ateljé i Helsingfors under vintrarna.

Ham arbetade främst som tecknare och var den som tjänade ihop till det dagliga brödet med sina bokomslag, frimärken, vykort och illustrationer, bland annat till Garm. Pappa Viktor var skulptör och tog ofta hem första pris när det skulle lämnas förslag till olika monument. När han fick stora honorar blev det fest och guldkant på tillvaron en tid.

Tove och hennes bröder hade egna små hyllor i ateljén där de kunde ligga och läsa och teckna medan föräldrarna arbetade nedanför. När Tove blev lite större lämnades hon under perioder ensam med småbröderna på sommarstället medan föräldrarna var tvungna att arbeta i Helsingfors.

Skolan blev en chock

Det blev gott om tid för lekar och äventyr och Tarzan var en stor favorit. Efter de åren av frihet under ansvar kom skoltiden som en chock. Matematiken var värst och med kamraterna gick det inte så mycket bättre.

Tove kände sig utanför och annorlunda, så pass att hon började fundera över om kanske konstnärer kunde vara en egen ras. Att det var konstnär hon var visste hon från början. Redan i tonåren tog hon över en del av Hams uppdrag och som fjortonåring fick hon en egen bildsaga antagen av ett förlag.

Något gymnasium blev det aldrig tal om. Femton år gammal antogs Tove istället till Konstfack i Stockholm, avdelningen för utbildning av reklamtecknare och formgivare, eller ”Tekniska skolans avdelning B för kvinnliga lärjungar”, som den hette på den tiden.

Under studietiden bodde hon hos sin morbror Einar Hammarsten som utan att veta det då skrev in sig i litteraturhistorien. För att skrämma Tove från småätande i köket på nätterna varnade han henne för de hiskeliga varelser som bodde i kylskåpet: ”Akta dig för muuumintrollen!” brukade han säga.

Konstant förälskad

Efter Konstfack blev det Ateneums konstskola i Helsingfors och sedan följde studieresor runt om i Europa. Samtidigt arbetade Tove med olika illustrationsuppdrag, bland annat för Garm. Hon skrev också egna noveller och tecknade till.

Umgänget växte och enligt vad hon själv berättat var hon konstant förälskad, men i olika personer. Under kriget var hon en tid förlovad med Atos Wirtanen. Han var aktiv i Fredsoppositionen, en organisation som yrkade på att Finland skulle ingå en separatfred med Sovjetunionen och avstå från samarbete med Tyskland. Under tiden med Atos antecknade Tove i almanackan: ”Middag med Atos. Måste ordna hål åt honom om här blir högerkupp.”

Tove hade redan tidigt börjat skriva sagor och när hon var liten brukade Ham berätta historier för henne som alla började med samma ord: ”Det var en gång en liten flicka som var så förfärligt söt.” När Tove ville ta upp sagoskrivandet igen mot slutet av kriget kände hon att prinsessmodellen ändå inte var vad tiden krävde. Istället kombinerade hon kylskåpsvarelsernas namn med den lilla småfula signatursnorken som hon hade signerat sina Garmteckningar med. Denna första version av Mumintrollen var smalare, med plattare nos än de figurer vi känner till i dag.

Kommentar till kriget

Den första Muminboken – Småtrollen och den stora översvämningen lämnades in till ett förlag 1944 och lästes som en fantasifull kommentar till kriget. Kometjakten, som kom året efter, fortsätter på samma tema och beskriver hur den idylliska dalen närapå förgörs av en stor komet innan allt ändå till sist slutar lyckligt. Med den tredje boken, Trollkarlens hatt, kom det stora, internationella genombrottet.

Efter andra världskrigets slut slog Tove Jansson också på allvar igenom som konstnär. Hon fick många prestigefyllda uppdrag, bland annat väggmålningar för Helsingfors stadshus. Samtidigt översattes Muminböckerna till ett ständigt stigande antal språk.

I början av 50-talet tog Londontidningen Evening News kontakt med Tove. De ville att hon skulle teckna Muminserier för dem. Efter en tids tvekan svarade Tove ja. Det resulterade i ett sjuårskontrakt och serier som genast såldes över större delen av världen. När Tove efter de sju åren var grundligt trött på sina serieremsor tog brodern Lars över tecknandet. De pengar som framgången gav använde Tove till att köpa en egen ö, långt ute i den finska skärgården. Där byggde hon och livskamraten Tuulikki Pietilä en enkel stuga där de sedan bodde tillsammans om somrarna.

Många frågade Tove om Muminhistorierna verkligen var skrivna för barn. Hon svarade att troligen inte, men tack vare barnboksformen kunde en författare skriva en historia ”där alla är snälla mot varann. Det skulle han säkert aldrig ha vågat om det hade varit fråga om en roman eller en novellsamling. Det kan också hända att han till sin förvåning upptäcker fullvuxna bland sina läsare.”

Efter Pappan och havet, som definitivt är mer vuxenbok än barnbok, hade Tove inte tänkt skriva mer om Muminfamiljen. Hon var helt enkelt ganska trött på den. Men fem år senare kom ändå en sista bok, som svar på den störtflod av önskemål hon fick från sina läsare.

I Sent i november, från 1970, finns inte Muminfamiljen med. En handfull av de andra figurerna har kommit till dalen, alla i längtan efter familjen. Medan de väntar och umgås börjar de alla fundera över vad det egentligen är de söker i Mumindalen.

Ett bevingat citat

Efter den sista Muminboken ägnade sig Tove främst åt vuxenböcker. Sommarboken kom till den sommar Ham dog och handlar om en farmor och en sondotter ensamma på en ö. Ham och Sophia, Lasses dotter, är förebilder i historien som nu är nästan lika älskad som Muminböckerna. Ett replikskifte mellan farmor och Sophia har blivit snudd på bevingat. De två hade gått och lagt sig när Sophia frågade:

”Är du säker på att dörren är stängd?

Den är öppen, svarade farmor. Den är alltid öppen, du kan sova alldeles lugnt.”

LÄS MER: Arbeta och älska av Tuula Karjalainen (2014) ● Bildhuggarens dotter av Tove Jansson (1961) ● Möte med Tove Jansson av Tordis Örjasaeter (1986) ● Familjen i dalen av Boel Westin (1988)

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...