Voltaire var mycket flitig vid sitt skrivbord och skrev romaner, pjäser, poesi, historiska verk och tusentals brev.

© Culture Club/Getty

Voltaire höll aldrig tyst

Voltaire kunde aldrig hålla tyst. Under 1700-talet var den franske filosofen en envis förkämpe för ett friare samhälle. Han fortsatte att tala och skriva för tolerans och frihet trots att han både fängslades och landsförvisades.

15 september 2018 av Thomas Oldrup

Voltaire gav alltid svar på tal. Även när en förnäm adelsman retade honom för hans namn. Vid det tillfället var den 32-årige Voltaire en framgångsrik dramatiker, men adlig var han inte. Ändå kunde han inte låta bli att besvara adelsmannens nedsättande ord, med det självsäkra konstaterandet att hans namn skulle bli odödliggjort, medan adelsmannens namn skulle bli vanärat.

Konflikten trappades upp med fysiska hot och Voltaire utmanade adelsmannen på duell, vilket var olagligt. Istället blev Voltaire återigen fängslad i Bastiljen, nio år efter att han senast suttit där. Den här gången lyckades han dock övertala fängelsechefen om att han kunde slippa fängelsestraffet om han istället genast lämnade landet.

Senare betonade Voltaire att han den gången inte blev landsförvisad utan bara fick "tillåtelse” att göra en tidigare planerad resa till England. Men i praktiken var det en landsförvisning och den 10 maj 1726 korsade Voltaire Engelska kanalen.

Voltaire fängslades i Bastiljen

Voltaire föddes i Paris år 1694 under namnet François-Marie Arouet. Han studerade vid en jesuitskola i staden, men hade redan tidigt i sitt liv svårt att underordna sig auktoriteter. Han skrev en satirisk text om regeringen år 1717, vilket alltså ledde till att han fängslades i Bastiljen, 23 år gammal. 

Den upplevelsen gav honom ett livslångt förakt för myndigheter. Året därpå började han kalla sig Voltaire. Bland annat använde han det namnet när hans första teaterpjäs hade premiär och gjorde succé. Det är oklart vad namnet betyder.

Exilen i London efter landsförvisningen 1726 kom att vara i två år. Denna vistelse gjorde starka intryck på Voltaire. Han mötte en lång rad brittiska tänkare och läste verk av bland andra Shakespeare, Locke och Newton. Deras texter inspirerade honom till att skriva en serie filosofiska brev. När breven gavs ut i Frankrike 1734 fördömdes deras innehåll av konservativa politiker i Paris.

Fängelseborgen Bastiljen var en del av Paris stadsmurar.

Ludvig XV:s historiograf

Efter tiden i London flyttade Voltaire inte direkt tillbaka till den franska huvudstaden utan bosatte sig en tid på slottet Cirey i Champagne. Där levde han tillsammans med Emilie du Châtelet, en framstående forskare som Voltaire hade ett långvarigt förhållande med. Hon var dock gift med en annan man, en markis som också bodde på slottet. 

Under denna period ägnade sig paret särskilt åt den engelske vetenskapsmannen Isaac Newton. De skrev en bok om honom som kom ut 1738.

Under en kort period (1745–47) fick Voltaire tjänst vid det franska hovet. Han anställdes som den franske kungens historiograf och hade alltså till uppgift att litterärt hylla kungen och hans verksamhet. Det fungerade inte särskilt bra, främst för att Ludvig XV var helt ointresserad.

Anställd av madame Pompadour

Egentligen var det kungens älskarinna och främsta rådgivare, madame Pompadour, som hade anställt Voltaire. Denne uppskattade ändå utnämningen eftersom han älskade all slags uppmärksamhet. Dessutom utsågs han till kammarherre och fick en kunglig pension.

Men hans förmåga att ständigt provocera sin omgivning ställde till det för honom även i denna miljö. Vid ett tillfälle satt han och tittade på medan hans älskarinna spelade kort med drottningen och några andra förnäma medlemmar av hovet.

När älskarinnan förlorade stora summor böjde sig Voltaire fram och viskade på engelska: "Kan du inte se att de fuskar?” Men Voltaire hade underskattat språkkunskaperna kring bordet. De förolämpade kortspelarna såg till att författaren förvisades från hovet och förlorade sin kammarherretitel. Senare miste han också sin älskarinna som först lämnade honom och sedan dog i barnsäng.

Emilie du Châtelet.

© Rue des Archives/IBL

Hovfilosof hos Fredrik den store

År 1750 fick Voltaire ett fint erbjudande från Fredrik II, känd som "den store”. Han hade brevväxlat med den preussiske kungen sedan 1736 och nu blev Voltaire erbjuden att flytta till Potsdam där han skulle få en välavlönad tjänst som hovfilosof.

Han tackade ja, fick en fin våning på slottet och satt alltid med kungen vid hans måltider. Men till slut kom Voltaire på kant även med Fredrik den store och fick sparken.

Tidig upplysningsfilosof

Voltaires texter gjorde honom känd i hela Europa som talesman för ett nytt sätt att tänka. Dessa idéer, som utmanade gamla tänkesätt och maktförhållanden, kallades i efterhand för "upplysningen” och Voltaire var en av de första filosoferna inom den rörelsen.

Därmed fungerade han också som en viktig inspirationskälla för de senare "encyklopedisterna”. De kallades så för att de strävade efter att samla allt nytt vetande och tänkande i ett uppslagsverk – en encyklopedi.

Den stora franska encyklopedin utkom i 28 band under åren 1751–72. Genom att samla tidens nya kunskaper i ett lexikon ville encyklopedisterna göra dem tillgängliga och användbara för alla som var intresserade. Bokverket blev därmed en viktig symbol för framsteg och upplysning.

Encyklopedin förbjöds i flera länder

Redaktören för verket hette Denis Diderot och bland författarna som bidrog med texter fanns förutom Voltaire (som skrev 45 artiklar till encyklopedin) även filosoferna d’Alembert, Montesquieu och Rousseau.

Under utgivningen fick Diderot utkämpa flera konflikter med kyrkoledare som ville censurera verket. Encyklopedin förbjöds i många länder och blev därför vid sidan av pornografi den vanligaste boken att smugglas mellan länder under 1700-talet.

Voltaire var en mycket allsidig skribent. Under sitt långa liv skrev han en lång rad skådespel, poesi, filosofiska och historiska verk men även satiriska texter och debattinlägg. Till hans mest kända verk hör den satiriska romanen Candide.

Jordbävningen som förödde Lissabon 1775 fick Voltaire att skriva en dikt som ifrågasatte Guds existens.

© Mary Evans/IBL

Struensees tryckfrihetsförordning

Främst upprätthöll han dock sin position som upplysningsepokens mest centrala gestalt genom att skriva extremt många brev. I flera årtionden skrev han flera brev varje dag.

Hans omfattande brevväxling gjorde honom mycket känd bland Europas intellektuella. Voltaires bevarade brevsamling omfattar över 20 000 brev. Utöver modersmålet franska skrev och talade han engelska, italienska och spanska.

De upplysningsideal som Voltaire främst förespråkade var tolerans, tryckfrihet och upplyst envälde. Vid den här tiden hade få länder gått så långt i fråga om tryckfriheten som Danmark gjorde år 1770 då Kristian VII införde en ny tryckfrihetsförordning. Voltaire svarade med att skriva en hyllningsdikt till den danske kungen.

Då visste han inte att kungen var psykiskt sjuk och att det egentligen var hans högra hand, Johann Friedrich Struensee, som skrivit den nya lagen. Två år senare avrättades Struensee och de reformer han genomfört återkallades.

Föredrog upplyst monark

Voltaire propagerade visserligen för ökad frihet, men han tänkte sig inte en obegränsad frihet och jämlikhet. Även om han inte var adlig trodde han att samhället skulle fungera bäst om upplysta, enväldiga monarker styrde det som landsfäder, ansvariga för sina undersåtars väl och ve. På den punkten var han enig med Preussens kung, Fredrik den store, som han ju både brevväxlat med och bott hos under en lång period. Även om deras samarbete upphörde fortsatte Voltaire att se den upplysta monarkin som den bästa tänkbara samhällsmodellen.

Han skrev även flera biografier om historiska kungar som han beundrade, bland dem den långvarige franske regenten Ludvig XIV, den svenske kungen Karl XII och den ryske tsaren Peter den store. De båda sistnämnda hade för övrigt varit ärkefiender under stora nordiska kriget som utspelade sig under Voltaires uppväxt.

Voltaire ifrågasatte Guds existens

Det var dock främst hans religionskritik som gjorde honom beryktad. Han tog skarpt avstånd från all religiös fanatism och hyllade den tolerans han hade mött i England under sin vistelse där.

Ändå var Voltaire personligen inte ateist, men en händelse 1 november 1775 fick honom att betvivla Guds existens. Då drabbades Lissabon av ett fruktansvärt jordskalv med efterföljande tsunami. Naturkatastrofen krävde över 30 000 människors liv och spred en undergångsstämning över hela kontinenten.

Voltaire blev 83 år och dog under ett besök i födelsestaden Paris.

© Lebrecht/IBL

Skakad av de chockerande nyheterna skrev Voltaire dikten Om Lissabons ödeläggelse, där frågan om Guds existens ställs. Efter den ödesdigra händelsen i Portugal miste Voltaire, som hittills hade kallats den leende filosofen, den optimism som tidigare kännetecknat hans verk.

År 1759 köpte han mark vid schweiziska gränsen och lät bygga slottet Ferney där han sedan bosatte sig. Här – fem kilometer från Geneve – bodde han sedan fram till sin död. Han hyrde också grevskapet Tournay och kunde därför kalla sig greven av Tournay. Den åldrande Voltaire trivdes på landet eftersom han numera hatade myllret i Paris. Där kunde man inte vistas en dag utan att tvingas omfamna hundra personer, menade han.

Casanova hyllade Voltaire 

Istället tog han emot tillresande beundrare på sitt slott. Men även då kunde han vara besvärlig att umgås med. Inför sitt besök hade Casanova, berömd för sina många kvinnoaffärer, fått höra om Voltaire att han "trots fysikens lagar, var större på avstånd än på nära håll”. Trots detta blev Casanova kvar hos den gamle filosofen i tre dagar medan de livligt grälade om religiösa frågor.

Efter mötet skrev Casanova ofta kritiskt om Voltaire, men på ålderns höst medgav han att den franske filosofen var mycket större än han själv och att hans kritik mot honom endast varit myggstick. "Voltaire har fått mänskligheten och civilisationen att göra stora framsteg. För honom borde frihetens och förnuftets vänner resa ett altare”, skrev den gamle Casanova.

Dog i Paris

Bara några månader före sin död reste Voltaire till Paris. I huvudstaden hyllades den kände filosofen med fester och stående ovationer var han än visade sig. Innan han hann återvända hem avled han i ett hus vid Seine, i dag beläget på en gata som heter Quai Voltaire.

Vid sin död var han 83 år gammal, trots att han under hela sitt liv varit en hypokondriker som betvivlat att han skulle överleva en vecka till. När hans väninna, madame de Pompadour dog, skrev han "Vi är alla som fjärilar, några lever två timmar, andra ett par dagar”. Den 30 maj 1778 somnade han in. Först då blev han tyst.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...