7 historiska matfusk

Godis täckt med arsenik. Mjölkpulver som dödar småbarn. Korvar gjorda på råttkött. Fusket med livsmedel har genom historien varit utbrett och många gånger fått dödliga konsekvenser. Läs om tidernas största matskandaler.

Korven i Chicago innehöll betydligt mer än färskt kött.

© Library of congress

Vinet i Rom kunde späs ut med havsvatten, marmordamm och andra läckerheter.

1. Romarna kryddade vinet med bly

"Så många gifter används för att tvinga vinet att passa våra smaker, och ändå är vi förvånade över att det inte är bra för oss." Så skrev den romerske författaren Plinius den äldre i sin encyklopedi Naturalis Historia på 70-talet e Kr.

Metoderna för att få de ojämna vinerna att smaka bra var många – tillverkaren kunde dutta i jord, gips eller marmordamm för att förbättra konsistensen och ge en tydligare smak. I andra fall tillsatte man honung och kåda för att ge den rätta sötman.

En del av dessa tillägg ansågs vara kryddor, som bara gjorde vinet bättre. I andra fall handlade det om uttalat fusk, inte minst då man gärna spädde ut vinet med havsvatten, bland annat med tanken att saltet skulle göra att vinet höll längre. Då blev vinet å andra sidan en dryck som både smakade illa och ofta gjorde den som drack det magsjuk.

Men den största föroreningen i antikens viner kom från något som man då inte visste var farligt: bly. Plinius förklarade att bly var ofarligt, och rekommenderade att man blandade i en liten mängd i varje vintunna, för att få vinet att hålla längre. Dessutom ansågs bly ha en utsökt smak, en balanserad sötma, som förbättrade vilket halvtaskigt vin som helst.

I dag vet vi att bly är ett gift, som dessutom lagras i kroppen och kan leda till sterilitet, allvarliga sjukdomar och till slut döden.

2. Brändes på bål för förfalskat saffran

År 1444 fördes köp­mannen Jobst Findeker ut på det stora torget i Nürnberg och brändes levande. Hans brott var förfalskning av saffran. För detta hade han spårats upp av stadens mäktiga och fruktade safran-schau (saffransinspektörer).

Att luras med just saffran har varit ett av de vanligaste bedrägerierna i mathistorien, eftersom denna krydda alltid varit extremt dyrbar. Tillverkningen är nämligen oerhört arbetskrävande – för att tillverka ett kilo torkat saffran måste man plocka och rensa mellan 100 000 och 150 000 exemplar av den särskilda saffranskrokusen.

Eftersom priset på saffran alltid varit högt har många försäljare frestats att ersätta den äkta varan med billigare alternativ. En vanlig lösning har varit att blanda i torkad och smulad ringblomma, eller att doppa riktig saffran i honung för att öka vikten och dessutom lura köparen med en sötare smak.

Saffransfusk är vanligt förekommande än i dag, även om efterfrågan på kryddan har minskat på senare tid.

Bagare hade sina knep för att göra brödet vitt – ett rykte gjorde gällande att de malde ner människoben.

© Bridgeman/IBL

3. Rykte om inbakade ben skrämde folk

Efter en dålig veteskörd år 1756 rådde brist på bröd av god kvalitet i England. Parlamentet bestämde då att ett särskilt nödbröd skulle tillverkas, med stora mängder kli i degen.

Men detta bröd blev inte alls populärt, eftersom allt fler britter ville äta vitt bröd, sådant som överklassen länge föredragit, och som bara kunde tillverkas med den bästa sortens vetemjöl.

För att kunna erbjuda det bröd män­niskor efterfrågade valde mängder med baga­re att ta till ett gammalt knep – att blanda ner den kemiskt tillverkade mineralen alun, som annars mest användes för blekning och garvning (och i dag bland annat används för att göra trolldeg). Alunbehandlat bröd blev nämligen vitt och sprött, och såg ut som den äkta varan.

Men smaken var inte densamma, och när bagarna blandade i allt större mängder klagade kunderna. Många fick också magproblem, och det ryktades om att barn och äldre som ätit av fuskbrödet hade dött under stora plågor.

På hösten år 1757 gavs en bok ut som hävdade att en del bagare gått så långt att de till och med blandat i malda människoben i sina degar, vilket skapade en regelrätt hysteri i den brittiska pressen. En av tidernas största matskandaler var ett faktum, och precis som i många senare fall blandades rykten med fakta.

Berättelsen om de malda människobenen visade sig vara påhitt, men de brittiska bagarna led av dåligt rykte under många år framöver. Alun i brödtillverkningen förbjöds, men användandet tycks trots det bara ha ökat.

Europeiska immigranter i New Yorks slumkvarter, tidigt 1900-tal.

© Lewis Hine/General Photographic Agency/Getty

4. Näringsfattig mjölk till New Yorks barn

Redan i mitten av 1800-talet hade komjölk lanserats i USA som den perfekta drycken för småbarn. Hälsosam och stärkande ansågs den vara, och troddes vara en garant för att barnen skulle växa upp starka och friska.

I verkligheten var den mjölk som såldes i landets storstäder ofta direkt hälsofarlig, vilket visades tydligt när the swill milk scandal avslöjades i New York år 1860.

Under många år, framkom det, leve­rera­des den mesta mjölk som gick att köpa i staden inte alls från väl­mående lantbruk, utan från kor som hölls inlåsta i mörka lagerlokaler, nära stadens bryggerier. Där fick de äta swill, restprodukter från bryggerierna, vilket gjorde att mjölken de gav i stort sett helt saknade näring.

Den dåliga komjölken pekades ut som orsaken till den utbredda undernäringen hos barnen i New York. I en artikel påstods varje år 8 000 barn avlida på grund av dålig mjölk, vilket nog får räknas som en överdrift.

Man fuskade även med mjölken genom att först späda den med vatten, och sedan tillsätta mjöl för att få den att tjockna, samt morotsjuice och gult färgämne för att lura smaken och synen.

En karamelltillverkare hällde arsenik istället för gips i smeten när han skulle ersätta sockret. Satirteckning från 1858.

© Cartoon Collector/Print Collector/Getty

5. Godis spetsades med arsenik

Att kakorna och go­diset som såldes på brittiska marknader under 1800-talet ofta var av dålig kvalitet var ingen hemlighet. Inte minst gällde det alla de färgglada godiskara­meller som särskilt lockade barn.

Godiset innehöll ofta betydligt mindre socker än vad som påstods, eftersom äkta socker var dyrt. Istället spädde man ut produkterna med olika slags substitut, som gips eller krossad kalksten.

Olika lagförslag hade lagts fram som skulle förhindra fusket, men det brittiska parlamentet var ovilligt att stifta lagar som kunde tänkas störa det fria näringslivet. Så inträffade "karamellförgiftningen i Bristol" 1858, och politikerna kunde inte längre låta bli att agera.

Allt började när godis­försäljaren William Hardaker, som hade ett stånd på Bristols marknad, köpte karameller från tillverkaren Joseph Neal. Denne försökte som vanligt pressa sina priser genom att ersätta en del av sockret i godiset med gips, som han köpte hos en apotekare.

Men istället för gips­ fick han av misstag en påse arse­nik. Karamellerna både smakade illa och såg underliga ut, men det hindrade inte Hardaker från att sälja dem.

Mer än 200 personer blev sjuka i arsenikförgiftning och minst 20 av dem dog. Skandalen tvingade fram hårdare reglering av apotekens verksamhet och av vilka tillsatser som fick användas när man tillverkade livsmedel.

Författaren Upton Sinclair avslöjade hur utbrett snusket var inom köttindustrin.

© Library of congress

6. Smuts och ohyra i korvsmeten

År 1906 publicerades boken The Jungle av Upton Sinclair, som genast blev en sensation. Där berättades om verkligheten i de amerikanska slakterier­na, och även om allmänheten hade misstänkt att allt inte stod rätt till så var det få som hade kunnat ana hur utbrett fusket och snusket var.

Särskilt drabbande var skildringen av korvtillverkningen, som visade att korvarna kunde innehålla i stort sett vad som helst.

I många fall användes redan utgånget korvkött på nytt – kött som redan hade börjat ruttna kunde färgas och behandlas med tillsatser, och sedan stoppas i nya korvskinn. Dessutom förekom det att man blandade ner smuts och sågdamm i korvsmeten, för att inte tala om både råttkött och råttbajs.

Skandalen blev enorm, och redan samma år använde president Theodore Roosevelt uppståndelsen kring Sinclairs bok för att driva igenom en lagstiftning som skulle rensa upp i den snuskiga livsmedelsindustrin. Upton Sinclair ansåg att lagarna var tandlösa, och menade att fusket bara skulle fortsätta.

Nya skandaler följde mycket riktigt, och allt eftersom åren gick skärptes lagarna och kontrollerna blev allt mer omfattande.

Föräldrar leker med ett barn som fått njursten efter att ha druckit torrmjölk i Chengdu 2008. Minst sex barn dog av mjölken.

© China photos/Getty

7. Torrmjölk dödade kinesiska barn

På 1800-talet var det i Storbritannien och sedan i USA som många av de stora matskandalerna upptäcktes. I dag är det framför­allt Kina som kommit att framstå som matfuskets hemland.

Där finns i dag de perfekta villkoren – marknaden är enorm, samtidigt som de senaste decenniernas snabba folkomflyttningar lett till snabba förändringar på marknaden. Stora mängder varor måste importeras till storstäderna, samtidigt som kontrollen av maten är bristfällig.

Allt detta har lett till otaliga skandaler, bland annat en då det visade sig att man samlat in fett från städernas avlopp och sedan sålt det vidare som matfett.

Men mest ökänd är ändå mjölkfusket som avslöjades år 2008. Flera tillverkare av mjölk, torrmjölk och mjölkersättning för spädbarn hade blandat i den kväverika kemikalien melamin i sina produkter, vilket var ett sätt att få det att verka som om att mjölken var särskilt rik på proteiner.

Hundratusentals barn tros ha druckit de förgiftade produkterna. Hur många som skadades är ännu okänt, men åtmin­stone sex barn dog, troligen många fler. Skandalen skakade myndigheterna, och blev ett tydligt bevis på att man långt ifrån kan garantera att alla livsmedel som säljs i landet är säkra.

En stickprovsundersökning år 2003 antydde att så mycket som en femtedel av alla matvaror som såldes i Kina inte nådde upp till de officiella hälsokraven.