Peter den store

Vikingatidens härskare av Anna Lihammer har utsetts till Årets bok om svensk historia 2012. Det är Nättidningen Svensk Historias läsare som röstat fram...

Peter den store gjorde Ryssland till en stormakt, främst genom sin insikt att det isolerade riket behövde kontakt med omvärlden för att kunna utvecklas. Men vändpunkten kom genom segern mot svenskarna vid Poltava 1709.

Text: David Isaksson

Tsar Peter hade först svårt att tro på framgången. Genom sin kikare hade han kunnat se hur det svenska anfallet slagits tillbaka av det överlägsna ryska artilleriet. När han nu, på morgonen den 28 juni 1709, betraktade slagfältet vid Poltava, förstod han att segern låg inom räckhåll.

Den svenska armén hade gått till attack i gryningen men snabbt kört fast på ryssarnas redutter, ett slags mindre befästningar utanför själva härlägret. Slaget hade inte pågått länge när en av Peters generaler skickade 14 erövrade svenska flaggor till honom och bad om tillåtelse att avancera. Trots detta beordrade Peter generalen att retirera. Hans erfarenheter av tidigare drabbningar med Karl XII:s trupper hade lärt honom att vara försiktig.

Den svenska armén ansågs vara en av världens främsta. Ledda av sin unga krigarkung hade svenskarna härjat i Polen och Baltikum i flera år. Men under vintern 1708–09 hade tusentals svenska soldater dukat under av köld och hunger.

Ingen överraskning

Deras tidigare framgångar på slagfältet hade byggt på överraskande offensiver. Vid Poltava var ryssarna däremot förberedda. De var dessutom fem gånger så många. Lägg därtill att svenskarna bara hade fyra kanoner med sig så var katastrofen snart ett faktum. Men oavsett svenskarnas usla planering kände sig Peter förmodligen mest nöjd med sitt eget verk. Han hade målmedvetet, och genom sina kontakter i Europa, byggt upp en armé som var mer avancerad och professionell än någon tidigare rysk här.

Efter slaget ordnade Peter en mässa där han tackade Gud för segern. Nederlaget vid Poltava innebar slutet för den svenska stormakten. Nu skulle Ryssland överta dess position i Europa.

Konkurrenter om tronen

Under sin tid vid makten förändrade Peter den store Ryssland mer än någon annan rysk ledare gjort. Att han skulle bli tsar var dock inte självklart. Fadern, tsar Aleksej, hade barn i ett tidigare äktenskap och vid hans död tog Peters halvbror Fjodor över tronen. Han hade varit sjuk hela sitt liv och vid kröningsceremonin var han så svag att han fick bäras fram.

Ryssland var vid den här tiden ett mycket slutet land. Ryssarna var kristna, men eftersom den ryska kyrkan tillhörde den ortodoxa grenen av kristenheten, hade man lite kontakt med det protestantiska och katolska Västeuropa. Ryssland genomgick inte heller någon renässans eller vetenskaplig revolution utan förblev ett konservativt och traditionellt land, utan de tekniska framsteg som gjorts i väst.

När Fjodor dog efter bara några år på tronen var det tänkt att Peter, som då var tio år, skulle bli tsar. Hans äldre halvsyster Sofia lyckades med hjälp av streltserna, en militär elit, se till att Peter fick samregera med hennes bror Ivan. Han var också sjuklig och därmed blev det Sofia som utövade den verkliga makten. Den särskilda tvåsitsiga tron som byggdes för de båda unga tsarerna hade en lucka i ryggen genom vilken Sofia viskade till Peter vad hon ville att han skulle besluta. Vid 17 års ålder lyckades Peter vinna maktkampen mot sin halvsyster och skickade henne i kloster.

Umgicks med utlänningar

Peter var mycket begåvad och särskilt nyfiken på västeuropeiska företeelser. Han uppfattade Ryssland som nästan pinsamt efterblivet och ville modernisera landet.

Den utbredda ryska misstänksamheten mot allt utländskt hämmade länge utvecklingen. De européer som bodde i Moskva var vid den här tiden hänvisade till en särskild stadsdel – den så kallade tyska förstaden. Invånarna var framför-allt tyskar, men där bodde också holländare och skottar. De levde helt avskilda från det ryska samhället. Peter tillbringade dock mycket tid bland dess invånare och lärde sig europeiska vanor och tankesätt.

Det som framförallt fascinerade Peter var båtar och navigation. Han ville skapa en rysk flotta. För att konkret lära sig hur man bygger skepp begav sig han sig 1697 tillsammans med en stor rysk delegation ut på en resa till Västeuropa. Ingen rysk tsar hade tidigare gjort något liknande.

Han stannade först i Riga som då var svenskt men svenskarna lyckades inte imponera på Peter. Till viss del berodde det på att de inte hade underrättats om hans ankomst och därför stod handfallna när han kom. När Peter flera år senare förklarade krig mot Sverige nämnde han, som ett av skälen, att han blivit illa behandlad av svenskar i den baltiska hamnstaden.

Peter fortsatte sin resa västerut. Han reste inkognito, men många förstod ändå vem han var. Under resan mötte han personer från många olika hov. Inom den europeiska aristokratin fanns en stor nyfikenhet på den man som styrde världens till ytan största land.

I deras kommentarer kan man se samtida fördomar. Vissa européer ansåg att ryssar var ”björnar som drack vodka”. Men av anteckningar från möten med Peter framgår också att han uppfattades som en intelligent person.

Lärde sig bygga båtar

Peters mål med Europaresan var att lära sig bygga båtar och det gjorde man bäst i Amsterdam. Den nederländska staden var vid tiden världens rikaste och deras flotta den mest avancerade. Peter lärde sig hantverket att konstruera båtar genom att arbeta som vilken varvsarbetare som helst.

Totalt ägnade han 18 månader åt sin europeiska resa. Egentligen hade han velat stanna längre, men när han fick besked om att det brutit ut ett nytt uppror bland streltserna i Moskva beslöt han sig för att återvända hem. Många ryssar oroades av att deras tsar var så mottaglig för utländska intryck.

Särskilt inom den ryskortodoxa kyrkan fanns det en stor skepsis mot honom. Vissa såg honom till och med som en Antikrist som avvek från den rätta läran. När han kom hem slog han ner ett uppror och lät avrätta flera ledare för upprorsmännen. Tillbaka i Moskva började Peter genomföra reformer och bygga institutioner efter europeisk modell. Hans första reform var att förbjuda skägg. De i hans närhet som bar skägg tvångsrakades, ibland brutalt av Peter själv. Den som ville behålla sitt skägg var tvungen att betala en straffavgift. Skägg var förstås inte bara en modesak. Enligt kyrkan skulle en man inte raka sig. Många betalade därför skäggavgiften för att inte väcka Guds vrede. För Peter var skäggen inte bara en symbol för ett bakåtsträvande samhälle, utan också ett tecken på kyrkans makt. Genom att förbjuda dem försvagade han kyrkans makt och stärkte sin egen.

Peter försökte bygga en statsapparat där meriter var viktigare än ärvda titlar vilket väckte motstånd inom adeln.

Krigade för flottbaser

Tsar Peter insåg också att Ryssland måste bli militärt starkare för att kunna hävda sig mot de modernare staterna i väst. Redan som barn hade han varit fascinerad av krig. När han nu hade möjlighet att bygga en flotta, började han planera för hur hans rike skulle kunna växa i alla väderstreck.

För det första måste Ryssland ha fler flottbaser. 1696 gjorde han ett misslyckat försök att inta den osmanska fästningen Azov vid Svarta havet. Med en nykonstruerad flotta på 30 skepp hade han dock bättre lycka året därpå och kunde upprätta en flottbas i söder.

Peter ville ha även ha tillgång till Östersjön. År 1700 bildade han tillsammans med Sachsen-Polen och Danmark-Norge en allians mot Sverige, stormakten som kontrollerade de viktigaste östersjöhamnarna i Baltikum. Svenskarna hade stora framgångar under krigets första år men sommaren 1709 hade styrkeförhållandena förändrats i grunden.

Efter segern vid Poltava flydde Karl XII och lyckades övertala den osmanske sultanen Ahmed III att förklara krig mot Ryssland. Peter den store gick in med sina trupper i Moldavien, men kriget slutade med ett stort ryskt nederlag. Vid fredsförhandlingarna förlorade Peter den hamn vid Svarta havet som han nyligen erövrat. Ändå blev fredsavtalet inte någon katastrof för Ryssland. Vissa har skyllt utgången på oskickliga osmanska förhandlare, andra menar att Peter helt enkelt mutade dem.

Dog i sjuksängen

De sista åren av sitt liv var Peter allvarligt sjuk. Han drabbades av njursten och urinvägsinfektion. I november 1724 kände han sig dock bättre och gjorde flera resor kring Sankt Petersburg.

Han begav sig till Lakhta, ett område vid Finska viken, för att inspektera några järnverk. När Peter fick syn på en båt med soldater som gått på grund vadade han ut på djupt vatten för att hjälpa dem. Efter den händelsen försämrades hans hälsotillstånd. I januari 1725 drabbade sjukdomen honom med ny kraft. Peter anade att döden var nära och kallade till sig en präst för att få sista smörjelsen. Medveten om den stora misstänksamhet mot allt utländskt som fortfarande fanns bland många ryssar bad han en av sina närmaste män att skydda utlänningarna i huvudstaden om han skulle dö. Under en period kände sig tsaren bättre och började arbeta. Men sedan insjuknade han igen.

Den 7 februari bad han om papper och penna. Peter var far till 14 barn, men bara tre av dem var fortfarande i livet. Hans närmaste ville nu veta vem Peter ville se som sin efterträdare.

Men Peter hann aldrig skriva färdigt. Pennan föll ur hans hand. Han kallade på sin dotter Anna och förlorade sedan medvetandet. På pappret stod bara två ryska ord, ”Otdajte vsjo...” det vill säga ”Ge allt till...”.

Peter den store, tsaren som moderniserat Ryssland och gjort landet till en europeisk stormakt, var död. Vem allt skulle ges till hann han inte skriva.

LÄS MER: Peter the Great: His Life and World av Robert K. Massie (2012) ● Peter den store av Henri Troyat (2001)

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...