Storbritanniens unionsakt lämnas över till drottning Anne.

Hertigarna av ­Queensbury och Dover presenterar unionsakten för drottning Anne.

© Mary Evans/IBL

England mutade utfattigt Skottland – bildade Storbritannien

När Skottland i början av 1700-talet var nära konkurs såg England chansen att införliva sin bråkige granne i en ny union – Storbritannien. För att förverkliga planen använde engelska regeringen spioneri, mutor och propaganda.

13 oktober 2018 av Pelle Stampe

Långt innan den engelske författaren Daniel Defoe blev berömd för sin roman Robinson Crusoe skickades han iväg till Skottland som spion. Defoes uppdrag var att pejla opinionen bland skottarna och rapportera till sina uppdragsgivare. I ett brev till sina överordnade år 1706 skrev han: ”Jag måste hela tiden iaktta största försiktighet för att inte få skallen krossad av den vilda pöbeln – bara namnet på en engelsman får dem att se rött.”

Sedan medeltiden hade Englands stora utrikespolitiska mål varit att skapa en union bestående av England, Wales, Irland och Skottland. Skottarna hade å sin sida fört en enträgen och bitter kamp för att bevara sin självständighet.

Jakob I kung över England och Skottland

År 1603 hade engelsmännen kommit ett steg närmare målet när Jakob I blev den förste regenten över både England och Skottland. De två länderna var dock långtifrån förenade. Officiellt var Skottland fortfarande en suverän stat med eget parlament, som inte ville låta sig styras av det engelska parlamentet. 

Skottarna vägrade bland annat att rösta för det engelska förslaget om att bara protestanter skulle kunna sitta på tronen. De vägrade också höja skatten för att skaffa pengar till ett av Englands många krig mot Frankrike.

I början av 1700-talet drogs dessutom de skotska trupperna ur den engelska armén. Det engelska parlamentet svarade med en handelsbojkott. Unionsmotståndarna hoppades naturligtvis att spänningarna skulle leda till en brytning, medan andra försökte medla. England var djupt indraget i spanska tronföljdskriget, som påverkade hela Europa och de nordamerikanska kolonierna från 1701 till 1714. Det sista England behövde var ett självständigt Skottland som kunde ställa sig på fiendens sida i kriget.

Ekonomiskt sett hade Skottland inte heller mycket att vinna på en brytning. England var den absolut största exportmarknaden. Utan den skulle Skottlands stora ekonomiska problem förvärras – inte minst eftersom landet i början av 1700-talet var nära ett ekonomiskt sammanbrott. På 1690-talet hade skörden slagit fel flera gånger och handelskrig gjorde det nästan omöjligt att exportera varor till det europeiska fastlandet.

Unionsakten från 1707 förvaras i dag i Houses of Parliament i London.

© Bridgeman/IBL

Nya Kaledonien skotskt misslyckande

Skottland hade även förlorat en förmögenhet i försöket att etablera en skotsk koloni i Panama. Kolonin skulle ha givit skottarna möjlighet att handla med Asien utan att vara beroende av den engelska flottan. 

Company of Scotland bildades för att samla in pengar till grundandet och administrationen av kolonin, och under några få veckor samlade bolaget in 400 000 engelska pund från alla samhällsskikt. Beloppet motsvarade nästan en tredjedel av den skotska befolkningens tillgångar.

År 1698 kom 1 200 skotska kolonisatörer till Panama och grundade Nya Kaledonien. Men expeditionen blev en katastrof. 900 kolonisatörer dukade under för svält och sjukdom under det första året. Redan 1699 övergavs kolonin, Company of Scotland gick i konkurs och investerarna förlorade alla sina pengar. I det läget hade Skottland absolut inte råd med någon handelsbojkott.

Unionsakten lades fram 1706

I början av 1700-talet var ledande krafter i båda länderna därför intresserade av att ge nytt liv åt unionstanken. Den 9 oktober 1706 lades Acts of Union fram för godkännande i det engelska och det skotska parlamentet.

Lagförslaget var utarbetat så att det gav ledamöterna i det skotska parlamentet största möjliga anledning att rösta för det. De flesta av dem förordade ett självständigt Skottland, men många hade också mist sin förmögenhet i Company of Scotland. Därför bestod 15 av 25 paragrafer i lagförslaget av löften om ekonomisk hjälp i olika former.

Skottarna var dock inte så lätta att övertyga. De skotska ledamöterna i ett gemensamt parlament skulle utgöra en minoritet och den engelska majoriteten skulle lätt kunna rösta ner dem även i skotska angelägenheter.

Hos vanliga skottar var motståndet mot England ännu större. Ingen hade glömt historiens alla engelska erövringsförsök. De visste också hur illa engelsmännen behandlat irländarna och var inte intresserade av att möta samma öde. Även inom kyrkan rådde ett utbrett motstånd mot unionstanken. I Skottland dominerade presbyterianerna som var motståndare till den kyrkliga hierarki som präglade den anglikanska kyrkan i England.

Daniel Defoe.

© National Maritime Museum

Daniel Defoe engelsk spion

De engelska politikerna insåg att de ekonomiska morötter som ingick i fördraget inte skulle räcka. Välbärgade engelsmän med intresse för unionen betalade därför stora summor i mutor till skotska parlamentsledamöter. Unionsförespråkaren David Boyle fick en stor summa pengar som skulle användas till att smörja och övertala andra parlamentsledamöter. 

Dessutom anlitades spioner som skulle infiltrera unionsmotståndarna. Den mest inflytelserika av dessa var Daniel Defoe.

Defoe ägnade sig åt att skriva politisk och religiös satir, där han kritiserade landets konservativa krafter för bristande politisk och religiös tolerans. För detta drogs han inför domstol och dömdes år 1703 till dryga böter samt tre dagar vid skampålen och fängelse på obestämd tid.

Till Edinburgh som hemlig agent

I sin förtvivlan skrev han till en inflytelserik vän som kände utrikesministern Robert Harley, och erbjöd sina tjänster som politisk skribent. Harley var även chef för Englands spionnätverk och Defoe frigavs sedan han lovat att träda i Harleys tjänst. Strax därefter började han ge ut den politiska tidskriften The Review, där han i den ena artikeln efter den andra målade upp de många fördelarna med att skapa en union mellan England och Skottland.

När det skotska parlamentet skulle börja förhandla om unionsakten på hösten 1706 skickades Defoe av Robert Harley till Edinburgh som hemlig agent. Hans uppdrag var att göra allt för att se till att fördraget skulle antas. Den täckmantel Daniel Defoe, själv presbyterian, antog i Skottland var att han blivit religiöst och politiskt förföljd i England.

Våldsamma uppror mot unionen bröt ut i bland annat Glasgow 1706.

Defoe blev rådgivare till kyrkan

Efter sin ankomst till Edinburgh fick Defoe anställning som rådgivare åt Church of Scotland och det skotska parlamentets unionsutskott. Där fick han snart reda på alla hemligheter och diskussioner kring unionen: ”Jag blir invigd i alla deras dårskaper, och ingen misstänker mig för att korrespondera med någon i England”, skrev Defoe till Harley. 

Samtidigt som han fungerade som lobbyist i det skotska parlamentet började Defoe att under skotska pseudonymer ge ut pamfletter som handlade om alla fördelar som unionen skulle innebära.

Både i sina pamfletter och som rådgivare lämnade han utrymme för argument mot unionen, men såg alltid till att själv få sista ordet. Unionsmotståndarnas bästa argument valde han att förlöjliga eller ignorera. Av breven till Harley framgår att arbetet gick alltför trögt: ”För varje skotte som är för unionen, är 99 emot”, skrev Defoe.

Uppror i skotska städer

Efter långa förhandlingar under oktober och november 1706 antogs de 25 paragraferna i unionsakten en efter en. Detta utlöste en rad våldsamma händelser i de skotska städerna. Demonstranter uppviglades av unionsmotståndarna med argumenten att skottarna i en union skulle förlora sin självständighet, identitet och religion.

Defoe rapporterade till Harley om det allvarliga läget: ”Jag måste tyvärr meddela att det har brutit ut krig här uppe.” I flera städer blev det våldsamma sammandrabbningar mellan- demonstranter och polis, och flera dödades.

Trots protesterna antogs unionsakten slutligen den 16 januari 1707 med 110 röster mot 69 och den 1 maj 1707 trädde den i kraft. Det engelska och skotska parlamentet slogs samman och därmed hade Storbritannien blivit en realitet.

Drottning Anne blev Storbritanniens första regent 1707.

Fakta: Så bildades Storbritannien

England: Sju riken i ett. År 927 erövrade kung Athelstan kungadömet Northumbria och därmed kunde de sju kungadömena East Anglia, Essex, Kent, Mercia, Sussex, Wessex och Northumbria samlas i England. 

Irland: Fler och fler rättigheter. Irland erövrades av den engelske kung Henrik II år 1172. Efter ett uppror 1798 lyckades irländarna skaffa sig flera rättigheter. Landet ingick i en union med Storbritannien och fick ledamöter i det brittiska parlamentet 1801. År 1922 blev republiken Irland självständig, medan Nordirland förblev en del av Storbritannien.

Wales: Engelskt på medeltiden. Efter att den engelske kung Edvard I erövrat Wales år 1282 blir landet officiellt en del av England 1284. 

Skottland: Delade regent med England. Jakob VI ärvde den skotska kronan efter sin mor Maria Stuart. 1603 ärvde han även den engelska kronan efter sin barnlösa släkting Elisabet I och kallades där Jakob I. England och Skottland förblev dock suveräna stater fram till att unionsfördraget mellan länderna antogs år 1707. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...