Willy Brandt

Vikingatidens härskare av Anna Lihammer har utsetts till Årets bok om svensk historia 2012. Det är Nättidningen Svensk Historias läsare som röstat fram...

Willy Brandt tvingades fly undan nazisterna – först från Tyskland och sedan från Norge. Efter andra världskriget lämnade han exilen i Stockholm och återvände till sitt sönderbombade hemland. Där hamnade han snart i hetluften som borgmästare i det kalla krigets delade Berlin.

Text: Åke Steinwall

Tidigt på morgonen den 9 april 1940 sänktes den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden. Bland de drunknade tyska soldaterna fanns en specialstyrka ur SS vars uppdrag hade varit att oskadliggöra de cirka tusen tyska Hitlermotståndare som man visste befann sig i Norge.

En av dem var Willy Brandt. Han väcktes av ett telefonsamtal och flydde österut tillsammans med vänner ur norska Arbeiderpartiet. Efter att ha gömt sig hos bekanta fick han rådet att förklä sig i norsk uniform för att dölja sin tyska identitet. Knepet lyckades. Trots att Brandt och hans kamrater greps så behandlades de väl av de tyska soldaterna. I juni släpptes han och sattes på ett tåg till det ockuperade Oslo. Ombord på tåget bytte han genast om från uniform till den trenchcoat han haft gömd i sin ryggsäck.

Efter några dagar hos sin norska flickvän i Oslo vågade han inte längre utsätta henne för fara utan gömde sig i en avlägset belägen sommarstuga.

Flydde till Sverige

Efter några ovissa veckor insåg han att den tyska ockupationen skulle bli långvarig. I korta etapper, med fjordångare, bil och tåg tog han sig till svenska gränsen. En bonde hjälpte honom över på ett ställe där det inte fanns några tyska patruller. Han anmälde sig vid en svensk gränspostering och fick några dagar senare åka till Stockholm.

Willy Brandt föddes 1913 i Lübeck som Herbert Frahm. Han växte upp med sin ensamstående mor men bodde tidvis hos morföräldrarna som var aktiva socialdemokrater. Pojken var begåvad och antogs, trots sin arbetarbakgrund, till det fina läroverket Johanneum. Samtidigt engagerade han sig i socialdemokratiska ungdomsorganisationer och skrev från 13 års ålder i olika partitidningar. Besviken över det egna partiets misslyckade försök att stoppa den framväxande nazismen gick han 1931 över till vänsterpartiet SAP.

Sitt täcknamn Willy Brandt tog han när han 1933 reste till partiets hemliga kongress i Dresden. Vid det här laget hade nazisterna tagit makten och SAP var, liksom flera andra partier, förbjudet. På kongressen beslöt man att några medlemmar skulle fly utomlands för att motarbeta Hitler därifrån. Brandt fick i uppdrag att eskortera författaren Paul Fröhlich till Danmark. Flykten stoppades men Brandt kom undan och eftersom han nu var efterlyst flydde han själv med en fiskebåt. Via Köpenhamn tog han sig sedan vidare till Oslo.

Krigsreporter i Spanien

I Norge fann han sig väl tillrätta. Han lärde sig språket snabbt och började skriva för olika norska tidningar. Samtidigt fortsatte han med det internationella arbetet för SAP. Bland annat reste han under falsk identitet flera gånger till Nazityskland, Polen och Frankrike för att utföra olika kuriruppdrag för partiet. När spanska inbördeskriget bröt ut åkte Brandt till Barcelona som korrespondent för några norska tidningar. Samtidigt hade han partiets uppdrag att rapportera om vad som hände inom de olika vänstergrupperna under deras kamp mot Francos fascister.

Han kom till Spanien våren 1937 och blev vittne till hur flera vänsterpartier började bekämpa varandra. Bland annat fördes en av hans vänner bort av Stalintrogna kommunister. Upplevelserna i Barcelona förstärkte hans misstro mot kommunismen. Samtidigt kände han sig alltmer dragen till den reforminriktade socialdemokrati han mött i Norge och Sverige.

Bevakad av säkerhetspolisen

Brandt ägnade krigsåren i Stockholm åt att skriva om förhållandena i det ockuperade Norge. Han gjorde också hemliga besök i Oslo. Efter en sådan resa greps han av den svenska säkerhetspolisen och satt i förhör under tre dagar. Senare fick han veta att förhörsledarna utbytt information med Gestapo. Efter protester från den norska exilregeringens ambassad och från den svenska regeringen frigavs Brandt till slut.

Vid sidan av skrivandet umgicks han med många andra flyktingar. Under första delen av kriget försökte man via politiska och kyrkliga kontakter hjälpa socialistledare som satt i tysk fångenskap. När Hitlers krigslycka vänt övergick diskussionerna till att handla om hur Tyskland skulle kunna bli en demokratisk stat igen, när kriget var över.

Efter krigsslutet reste Brandt till Tyskland för att skriva om Nürnbergprocessen för skandinaviska tidningar. Där ställdes nazistpartiets överlevande ledare inför rätta för sina krigsförbrytelser i koncentrationslägren och på slagfälten. Samtidigt som han skrev om nazisternas fasansfulla dåd kände Willy Brandt mer och mer hur viktigt det var att inte hela det tyska folket förlamades av skuld. I pauserna under rättegångarna knöt han kontakter med tyska socialdemokratiska politiker. När han erbjöds att bli borgmästare i sin hemstad Lübeck tackade han dock nej och tog istället ett jobb som pressansvarig på norska ambassaden i Berlin.

Blockaden mot Berlin

Men 1948 kunde han inte längre motstå lockelsen att arbeta politiskt. Willy Brandt utsågs till den socialdemokratiska partistyrelsens representant i Berlin och kom att arbeta nära stadens borgmästare Ernst Reuter. Vid den här tiden var staden uppdelad mellan de fyra ockupationsmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen.

Det fanns stor misstänksamhet mellan de tre västmakterna och den sovjetiska sidan. När en valutareform genomfördes i de västra delarna av Tyskland svarade ryssarna med en blockad mot Västberlin. Varken mat eller el kunde nå invånarna.

Reuter och Brandt hade dock ingen tanke på att ge upp och söka sovjetisk hjälp. Istället vände man sig till amerikanerna som startade en luftbro. I nästan ett år flögs förnödenheter in till den isolerade staden. Under vissa perioder landade ett plan i Berlin så ofta som var 48:e sekund.

Två tyska stater

I maj 1949 hävdes blockaden men det betydde inte att västmakterna och Sovjetunionen började samarbeta om Tysklands framtid. Istället bildades samma år först Västtyskland av de västliga ockupationszonerna av Tyskland och Berlin och några månader senare Tyska demokratiska republiken DDR av det sovjetkontrollerade området. En återförening av Tyskland verkade avlägsen. Även om Västberlin hörde till Västtyskland hade staden ett utsatt läge.

Den fungerade också som flyktväg för östtyskar som ville slippa det kommunistiska förtrycket i DDR. Efter Stalins död 1953 utbröt ett folkligt uppror i Östberlin som slogs ner med sovjetiska stridsvagnar. Fyra år senare övertog Brandt borgmästarposten. Han fortsatte sitt arbete med att underlätta kontakter mellan invånarna i de olika delarna av Berlin. Men inom den östtyska ledningen hade man helt andra målsättningar.

1958 krävde Sovjetledaren Chrusjtjov att Berlin skulle bli en demilitariserad stad. Om inte det förverkligades inom ett halvår genom förhandlingar skulle sovjetiska styrkor hjälpa DDR att få kontroll över sin huvudstad. Brandt började då resa runt i världen för att samla stöd för sin hotade hemstad.

Protesterade mot muren

I augusti 1961 blev Brandt varse att DDR-ledningen bytt taktik. Om inte ledningen i Västberlin kunde skrämmas bort måste de egna medborgarnas flyktväg stoppas med en mur. Under de sexton år som gått sedan krigets slut hade tre miljoner östtyskar flyttat västerut. DDR höll på att utarmas. För Berlinborna innebar muren att kontakten med vänner och släktingar bröts. Den 16 augusti talade Brandt på ett protestmöte i Västberlin.

Samtidigt som han fördömde det pågående murbygget försökte han dämpa folkmassans ilska. Han mindes vad sovjetiska trupper gjort mot uppretade demonstranter tidigare. Inte heller väntade han sig något stöd från väst. Där tolkades murbygget som att östblocket gett upp sina försök att få kontroll över hela Berlin.

Brandt förblev borgmästare i Berlin fram till 1966 men engagerade sig också inom den västtyska rikspolitiken. 1964 valdes han till socialdemokratisk partiledare och två år senare blev han utrikesminister i en koalitionsregering som leddes av kristdemokraterna. 1969 tog han över som förbundskansler sedan han lyckats bilda regering med det lilla liberala partiet FDP.

Kontakter med östblocket

Under hela sin politiska karriär arbetade Willy Brandt för att minska spänningarna mellan öst och väst. Brandts många kontakter med ledare inom östblocket väckte dock mycket kritik inom oppositionen. Hans ståndpunkt att det tyska folket inte kunde kräva tillbaka de gränser landet haft innan de anföll sina östeuropeiska grannar, kallades av många för landsförräderi. Trots att Brandt avvisade utländska försök att ge tyskarna en kollektiv skuld för nazismens brott så hävdade han att dagens tyskar hade ansvar för att förbättra relationerna till de länder som Hitlertyskland angripit. Vid ett besök i Polen 1970 knäföll han vid ett monument över Förintelsen för att visa sin respekt för de judiska offren.

Medarbetare var DDR-spion

Utomlands uppskattades Brandts försoningsarbete så mycket att han 1971 fick Nobels fredspris. Många tyskar fortsatte dock att vara kritiska. 1972 försökte oppositionen fälla honom genom en misstroendeomröstning i den tyska riksdagen. Brandts regering gick stärkta ur det nyval som följde på den krisen men hans fiender hade inte gett upp.

1974 avslöjades att en av Brandts medarbetare, Günther Guillaume, var spion för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Trots att Guillaume inte hade haft tillgång till några statshemligheter blåste en skandal upp i pressen. Det hävdades att den avslöjade spionen kände till saker om Brandts privatliv som skulle göra honom känslig för utpressning.

För att inte partiet skulle ta skada av skriverierna valde Brandt att avgå. I sina memoarer antydde han senare att affären blåsts upp av politiska motståndare.

Femton år senare fick Willy Brandt uppleva att hans visioner om en nedriven mur och ett återförenat tyskt folk blev verklighet. När det väl hände hösten 1989 gick det snabbare än han någonsin kunnat föreställa sig. Tre år därefter avled han, 79 år gammal, i cancer. Han begravdes i Berlin som nu blivit det återförenade Tysklands huvudstad.

LÄS MER: Minnen av Willy Brandt (1989) ● Willy Brandt: A Political Biography av Barbara Marshall (1997)

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...