Slavhandel i en västafrikansk hamn. 

© Bridgeman/IBL

Slavhandeln gjorde afrikanska kungar stormrika

Slavhandel hade funnits i Afrika i århundraden när ­europeiska sjökaptener på 1500-talet började köpa upp slavar längs kontinentens västra kust för att frakta dem till plantager och gruvor i Amerika. I flera afrikanska riken kunde kungarna bygga upp enorma rikedomar tack vare handeln med slavar.

30 juni 2018 av Dick Harrison

År 1793 seglade kapten Samuel Gamble med skeppet Sandown till Iles de Los, en ögrupp inte långt från Guineas nuvarande huvudstad Conakry. Han fortsatte uppför Rio Nunez i en mindre båt. Efter ett par dagar slöt han avtal med slavhandlaren James Walker som hade sin bas vid floden. 

I loggboken noterades: ”Slöt avtal med mr James Walker för 280 slavar, vilka skall betalas nästföljande 1 december, detta gällande för hela min last, vilket sammanlagt blir 5 721 pund, 7 shilling och 7 pence.” Walker åtog sig alltså att införskaffa en stor mängd ofria afrikaner, vilka skulle lastas på Sandown.

Samuel Gamble lättade ankar

Sedan gick det illa. Sjukdomar skördade många sjömäns liv medan Walker väntade på slavleveranser från afrikanska kompanjoner. På onsdagen den 18 december 1793 skriver en darrande kapten: ”Feber och frossa rasar i stor myckenhet. Börjar bli mycket orolig, eftersom jag ej ser någon möjlighet att komma iväg och eftersom alla sjömän är mycket sjuka. Medicinerna är nästan slut.”

Genom en hastig köpoffensiv kom Gamble i mars upp i över 230 slavar, och sedan kunde man äntligen lätta ankar. Den 31 mars 1794 noterar kaptenen att slavarna är ”mycket sjösjuka”. Torsdagen den 3 april skriver han att hajar har omringat Sandown och att skeppsläkaren amputerat en slavs finger, sedan en annan slav bitit honom. Operationen misslyckas och slaven dör. ”Nummer 10”, antecknar Gamble.

30 slavar dog på Sandown

Den ena slaven och sjömannen efter den andra dukade under för köld och sjukdomar. Det blev allt svårare att sköta fartyget, och vattentunnorna läckte. Sandown nådde fram till Barbados tisdagen den 29 april. Sexton sjömän rymde. När kapten Gamble satte segel mot Jamaica hade skeppet endast sex mans besättning. 

Den 12 maj anlände det till Kingstons hamn, och en vecka senare kom Gambles uppdragsgivare ombord för att bese lasten. Samma dag begravdes slav nummer 30, en kvinna.

Sandowns logbog fra 1793 ­indeholder blandt andet tegninger af slaver, som føres til kysten af fulani-folket.

© National Maritime Museum/IBL

Samuel Gamble var en bruten man. Den 27 maj ordnade han äntligen sina papper och släpade sig till sjuklägret. Där förblev han till den 1 juni, svårt plågad av gikt, kramp och reumatism. Men helvetet var över för hans del, om än inte för slavarnas.

Slavar till Madeiras sockerplantager

Historien om kapten Gambles och Sandowns resa är typisk för den transatlantiska slavhandeln, som utvecklades på 1500-talet av främst två orsaker. Den ena var efterfrågan på socker. Under medeltiden hade detta varit en exklusiv krydda som förmögna européer inhandlade från Främre Orienten. 

Sydeuropeiska odlare hade börjat konkurrera med syrier och egyptier på 1300-talet, men den stora boomen kom först sedan portugiserna koloniserat Madeira på 1400-talet. Ön var som gjord för sockerrörsodling, men eftersom den saknade befolkning måste arbetarna importeras. 

Slavhandeln blomstrade redan

Portugiserna löste problemet genom att köpa slavar i Västafrika. Slavhandeln blomstrade redan i regionen, vilket -européerna upptäckte när de köpte guld av afrikanska härskare. Guldhandeln kompletterades snart av en alltmer omfattande slavhandel. 

På Madeira, och senare på São Tomé, lärde sig portugiserna hur man importerade slavar och organiserade deras arbetsinsatser på sockerplantager. Kunskaperna blev värdefulla sedan kolonier på 1500-talet hade vuxit fram i Amerika och Västindien.

Urinvånare dog i epidemier

Och här möter vi den andra roten till den transatlantiska slavhandeln: epidemierna. Spanjorer och portugiser hade helst sett att de kunnat sätta indianerna i arbete i sina gruvor och på sina åkrar, men eftersom de nyupptäckta kontinenternas urinvånare dog i smittkoppor, mässlingen och andra farsoter som européerna burit med sig var de tvungna att importera arbetskraft även hit.

Det tog lång tid innan alla pusselbitar fallit på plats. Seglingsrutter måste läras in. Man måste etablera goda kontakter med afrikanska kungar och hövdingar, som kunde leverera slavar till fartyg eller handelsstationer. 

Portugisiskt monopol på slavfrakt

Vilka skepp som helst kunde inte användas, eftersom de lätt förvandlades till ”flytande likkistor” med döda slavar om man inte var noga med ventilation och mathållning. De många problemen gjorde att portugiserna, som var först på plan, länge hade monopol på den transatlantiska slavhandeln. 

Illustration af hvordan slaverne var lastet på det britiske skib "Brookes" 1788.

© Library of Congress

Först på 1600-talet började britter, fransmän, nederländare, danskar och andra folk – i liten utsträckning även svenskar – konkurrera med Portugals sjöfarare. 

Triangelhandeln tog fart

Utvecklingen tog verklig fart när de västeuropeiska staterna och handelskompanierna skaffade sig kolonier på andra sidan Atlanten, vilket sporrade dem till att säkra tillgången till arbetskraft med egna medel för att inte bli beroende av andra länders slavhandlare.

Resultatet var triangelhandeln. Kommersen antog formen av en triangel med Atlanten i centrum. I ena hörnet låg Europa, med kapital och hantverksexport. I andra hörnet låg Afrika, där den mänskliga arbetskraften införskaffades av européerna, antingen genom byteshandel eller köp. 

I tredje hörnet låg Amerika, där slavarna lastades av, sattes i arbete och producerade rikedomar i form av socker, tobak eller andra råvaror som skeppades till Europa för vidareförädling och försäljning.

Afrikanska kungar blev förmögna

Alla deltagande parter, utom slavarna, tjänade på näringen. Europeiska handelshus blev kolossalt förmögna och kunde investera i ännu fler expeditioner, manufakturer och byggnader. Plantageägare i Amerika berikade sig på en expanderande världsmarknad för deras varor. 

Afrikanska kungar och köpmän erhöll statusföremål och vapen som gav underlag för krigisk expansion. I slutet av 1700-talet importerade de afrikanska rikena söder om Sahara omkring 200 000 gevär per år.

Det var dock inte européerna som kontrollerade slavhandeln. Med undantag för Angola, där portugiserna lade under sig ett landområde kring Luanda, skapade slavhandlarna inga egentliga kolonier utan nöjde sig med små stationer och fort. 

Afonso I i Kongo 

Handeln ägde rum på de afrikanska mellanhändernas och slavleverantörernas villkor. Ett bra exempel på det är den kristne kung Afonso Mbemba Nzinga av Kongo, som härskade i nuvarande norra Angola mellan 1506 och 1543. 

Yuuba Jaalo var en av få slavar som återvände från Amerika. Han kom frå en förmpgen familj men fångades när han var på väg till en marknadsplats 1731. Jaalo lyckades få iväg ett brev på arabiska till sin far. Det hamnade i London och väckte uppmärksamhet vilket gjorde att han friköptes 1733. Efter att ha träffat den engelske kungen kunde han återvända hem. 

På 1520-talet fördes årligen mellan 2 000 och 3 000 slavar från Kongoriket till plantagerna på São Tomé. Kung Afonso skrev då följande brev till den portugisiske kungen Johan III:

"Många av våra undersåtar är ivriga att komma över portugisiska varor, vilka Ert folk för in till våra kungariken. I syfte att tillfredsställa denna sjuka aptit låter de gripa åtskilliga av våra fria och frigivna svarta undersåtar, även våra ädlingar och söner till ädlingar, till och med medlemmar av vår egen familj. Sedan säljer de dem till de vita. […] Denna korruption och denna lastbarhet är så vida spridd att vårt land håller på att helt och hållet avfolkas. […] Det är faktiskt vår önskan att varken slavhandel eller transport av slavar skall äga rum i detta kungarike.”

Afonso tog kontroll över slavhandeln

Kungen av Portugal svarade Afonso att denne dessvärre inte hade något annat att sälja, förutom just slavar. Alltså måste handeln fortsätta. 

Men historien slutade inte där. Afonso visste att han hade gott om begärliga exportvaror – elfenben, textilier, hudar, honung och inte minst koppar – och han visste att han var militärt starkare än portugiserna. Alltså tog han själv kontroll över slavhandeln och tvingade portugiserna att ändra sina köpvanor. 

Till en början reglerade Afonso rikets slavexport så att den endast omfattade straffångar och utlänningar. Inspektionslag med tre kungliga ämbetsmän undersökte varje ofri som fördes till marknaderna och befriade samtliga slavar som befanns vara kidnappade kongoleser. 

Kongo stormakt tack vare slavhandeln

Afonso koncentrerade därefter slavhandeln till gränsmarknaden Mpumbu, en bra bit uppför Kongofloden, i närheten av dagens Kinshasa. Efter det att portugiserna handlat slavar här måste de leda dem i karavaner rakt igenom Kongoriket och skänka kungen tribut. 

Kommersen gjorde Afonso så rik att han kunde bygga upp en regional stormakt. År 1540 skrev Afonso ännu ett brev till kungen av Portugal, i vilket han stolt förklarade att hans rike kunde leverera fler slavar än alla andra riken i området.

Efterträdarna fortsatte politiken, började beskatta kommersen, förvisade köpmän som bröt mot reglerna och utvidgade riket ytterligare. Under decennierna kring 1600 stod Kongoriket på höjden av sin makt.

Kong Glele af Dahomey, et af de afrikanske riger, der blev rige på grund
af slavehandelen.

Slavkusten och Dahomey

Vissa afrikanska krigarsamhällen specialiserade sig på slavjakt och blev stor-exportörer. Ett exempel är Dahomey, ett rike i dagens republik Benin. Områdets atlantkust präglades så starkt av slavhandeln att européerna hänvisade till den som Slavkusten. 

Dahomeys expansion kulminerade 1727 i och med att Ouidah, Slavkustens viktigaste hamnstad, inlemmades i imperiet. Räderna mot grannländerna syftade därefter till att röva bort människor, inte erövra land. Alla fångar blev kungens egendom. 

Segrar på slagfältet firades med omfattande människooffer. Europeiska besökare till huvudstaden Abomey rapporterade om långa rader av fiendesoldaters dödskallar, vilka hade satts upp som troféer. Armén inkluderade både manliga och kvinnliga truppavdelningar, såväl fria som ofria.

Inhemskt slaveri i Dahomey

Även om det inte rådde uttryckligt statligt monopol på försäljning av slavar tog kungahusets medlemmar aktiv del i exporten, i synnerhet kung Tegbesu, som regerade mellan 1740 och 1774. 

Monarkerna utvecklade dessutom det inhemska slaveriet för att försörja och berika statsapparatens medlemmar. Manliga slavar skickades ut på de kungliga godsen för att producera spannmål, medan kvinnliga slavar blev tjänarinnor eller konkubiner i hemmen.

Ajafolken halverades

De största förlorarna var de svagare ajafolken i omlandet. Mellan 1690 och 1740 exporterades årligen omkring 8 500 aja, främst män, till Amerika. 

En export av denna storleksordning motsvarade en årlig förlust av tre procent av den samlade ajabefolkningen, något som inte kunde kompenseras genom naturlig folkökning. Forskare har beräknat att ajafolkmängden sjönk från omkring 511 000 på 1680-talet till 280 000 år 1800.

Drabbade Dahomeys aristokrati

Slavhandeln var av så central betydelse för Dahomey att den även drabbade rikets aristokrati. Kungahusets medlemmar riskerade själva att lastas ombord på slavskepp om de upplevdes som hot. 

Fruku, en av dessa ädlingar, såldes år 1740 som slav i Brasilien på initiativ av Tegbesu. Näste kung, Kpengla, hade varit en av Frukus barndomsvänner och återkallade honom från Sydamerika så fort han kommit till makten. Som en av Kpenglas diplomater kom den före detta slaven till god nytta, särskilt i förhandlingar med portugiserna.

Sammenpresset i skibenes lastrum blev mange slaver syge og døde på rejsen
over Atlanten.

© Johann Moritz Rugendas/Museo Itaú Cultural

På grund av den intensiva slavhandeln utövade Dahomeys kultur stort inflytande över slavarnas samhällen i Nya världen. Ett känt exempel är Haitis folkreligion voodoo, som går tillbaka på Dahomeys vodun.

17 procent dog på slavskeppen

Dödligheten under atlantöverfarten varierade kraftigt. På de nederländska slavskeppen är den väl undersökt för en längre tidsperiod. Mellan 1675 och 1795 avled i genomsnitt 17 procent av slavarna. Kvinnor hade lägre dödlighetstal än män, 14,7 mot 19 procent. 

Förmodligen blev kvinnorna bättre behandlade än männen. Besättningsmedlemmarna var inte lika rädda för dem och därför inte lika brutala. Dessutom utnyttjades åtskilliga slavinnor sexuellt, något som förutsatte att de hölls vid liv.

Uppror på slavskeppen

Gjorde slavarna aldrig uppror ombord? Jo, men oddsen var emot dem. Thomas Phillips, som har redogjort för slavskeppet Hannibals resa i slutet av 1600-talet, skriver att flertalet uppror brukar äga rum medan man ligger för ankar i en afrikansk hamn. Då är slavarna följaktligen noga fastkedjade och bevakade, med skarpa vapen inom räckhåll för besättningen.

Allra vanligast är, skriver Phillips, att afrikanerna gör uppror vid tiotiden på morgonen och fyratiden på eftermiddagen, då de förs upp på däck för att få mat. Sjömännen står redo att skjuta rakt in i hopen med gevär och kanoner. 

För övrigt, noterar han, är risken också överhängande att slavarna hoppar över bord och begår självmord. Om de lyckas ta sig ner i vattnet håller de sig hellre under ytan så länge att de drunknar än utsätter sig för risken att bli upptäckta. Själv hade Phillips varit med om att tolv slavar dränkte sig på detta sätt, medan andra valde att hungerstrejka till döds.

Kvinnor befriade männen

Revolter förekom också efter avseglingen. Kvinnorna spelade en nyckelroll eftersom de inte var lika hårt hållna som männen och åtnjöt en viss rörelsefrihet. Många slavinnor utnyttjade denna till att befria sina olycksbröder eller smuggla till dem ett och annat vasst föremål.

Det var inte ovanligt att sådana uppror började om natten, när flertalet besättningsmedlemmar hade somnat. Därefter vidtog en strid om skeppets vapenförråd, något som i regel slutade med att den yrvakna besättningen segrade och slavarna nedkämpades.

Fotbojor på ett slavskepp som ingick i triangelhandeln.

Framför allt de manliga slavarna var fastkedjade under resan över Atlanten.

© Istock

Slavar tog över skeppet Diamant

I undantagsfall var de revolterande slavarna framgångsrika. Den 23 augusti 1774 lämnade det franska slavskeppet Diamant ön Príncipe vid Västafrikas kust för att segla till Saint-Domingue (dagens Haiti), men tre veckor senare gjorde slavarna uppror, beväpnade sig med gevär och tog kontroll över skeppet. 

Diamant befann sig då vid Corisco, en ö utanför nuvarande Gabon, varför slavarna utan större bekymmer kunde återvända till hemkontinenten. 

När de insåg att skeppet var förlorat hoppade kaptenen och överlevande sjömän i en livbåt och tog sig iland, men väl i Afrika försattes de i slaveri av lokalbefolkningen. De friköptes i oktober samma år av en nederländsk kapten.

Hög dödlighet bland européerna

Till slavhandelns fasor hörde också en hög dödlighet bland européerna. Antalet sjömän som dog på slavskeppen var ofta större än antalet döda slavar, eftersom kaptenerna saknade ekonomiska incitament att underlätta deras överlevnad. Många slavhandlare avled under vistelsen i Afrika.

Även etablerade institutioner, som nederländska västindiska kompaniet, måste ideligen anställa nya européer som ersättning för de döda. 

År 1729 dog 76 av 335 kompanianställda i Afrika, år 1750 49 av 212. Hälften av alla nederländska generalguvernörer i Afrika åren 1638–1852 avled under sin tjänstetid. Nästan 60 procent av alla engelsmän som anlände till Västafrikas kust mellan åren 1683 och 1737 dog under de första åtta månaderna. Även de som överlevde första året sveptes ofta bort av gula febern, eller någon annan epidemi, ett par år senare.

Slavhandeln förbjöds

I slutet av 1700-talet mötte slavhandlarna allt större motstånd på hemmaplan där folk av olika skäl – religiösa, humanistiska, nationalekonomiska – motsatte sig slaveriet. De utövade påtryckningar på i synnerhet Storbritanniens parlament. 

I Danmark infördes förbud mot slavhandeln redan 1792, med verkan från 1803. Britterna följde efter 1807, då varje ”köp, försäljning, byte eller överföring av slavar” förbjöds. Från och med den 1 mars 1807 fick inget slavskepp segla ut ur en brittisk hamn. Ingen slav fick landsättas i en brittisk besittning efter den 1 mars 1808. 

Lagen fick omedelbar effekt. Det sista slavskepp som lämnade England, Kitty Amelia, seglade ut ur Liverpools hamn precis före den 1 mars.

Under första hälften av 1800-talet gick ridån ner för den transatlantiska slavhandeln – men handeln med ofria skulle överleva långt in på 1900-talet på andra marknader.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...