Åderlåtning användes långt fram i modern tid. Bilden är från 1922.

© Wellcome images

Åderlåtning – livsfarlig läkekonst

Han hade överlevt amerikanska frihetskriget och de åtta åren som USA:s första president. Men så fick han ont i halsen. Hans läkare rekommenderade åderlåtning. Sexton timmar senare var den 67-årige George Washington död. Mirakelkuren åderlåtning hade troligen skördat ännu ett offer.

15 december 2018 av Tord Ajanki

Sent på kvällen, 14 december 1799 dog George Washington, USA:s förste president. Dödsorsaken förklarades vara halsinfektion. Men en sådan åkomma dödar sällan en i övrigt frisk 67-åring på mindre än ett dygn. I efterhand har dödsorsaken ifrågasatts.

Troligen dog Washington av den behandling han fick – åderlåtning. Under sina sista 16 timmar i livet tappades han på mer än hälften av kroppens blodmängd. Ungefär tre liter droppade ner från en blodåder till tappningsskålen. 

Åderlåtning universalkur

Washingtons läkare gjorde inte fel. Sedan mer än två tusen år sågs åderlåtning som en universalkur kapabel att bota till exempel slaganfall, kikhosta, epilepsi, melankoli, övervikt, gikt, tuberkulos, mentalsjukdom, örsprång och tandvärk. I dag är läkarna ense om att åderlåtning enbart försvagar och skadar den redan sjuka patienten.

Ända sedan ”läkekonstens fader” Hippokrates dagar för mer än två tusen år sedan hade nästan ingen vågat ifrågasätta den etablerade behandlingen åderlåtning. Det skulle dröja ett par decennier in på 1800-talet innan modiga läkare började söka alternativ till de uråldriga blodtappningarna.

Hippokrates obalans mellan kroppsvätskor

Hippokrates tänkte sig att alla sjukdomar beror på en obalans mellan kroppsvätskorna. Kunde läkaren återställa balansen lindrades eller botades patientens plåga. Hans svärson, Polybos, sammanfattar vätskornas roll: 

"Människans kropp innehåller i sig blod, slem, gul galla och svart galla, och detta är vad som utgör hennes kroppsliga natur, och vad som är grunden till sjukdom och hälsa. Människan är således som friskast, när dessa ämnen med hänsyn till blandning, styrka och mängd stå i ett väl avmätt förhållande till varandra. Hon lider däremot, när något av dessa ämnen förefinnes i för liten eller för stor mängd eller är för sig avsöndrat i kroppen och ej blandat med alla de övriga."

Teckning för läkare som visar var man ska åderlåta beroende på patientens sjukdom. Till höger ett åderlåtningsverktyg, på engelska kallat fleam, från 1850-talet.

Släppa ut slemmet

Det fanns många sätt att påverka kroppsvätskornas sammansättning men mest spridd var åderlåtningen. Den skulle avlägsna det överflödiga slemmet.

I en av de hippokratiska skrifterna rapporterades det om orsaken till och behandlingen av lunginflammation.

"Lunginflammation uppstår då lungan, sedan slemmet och gallan kommit i rörelse och upphettats, på grund av värmen drager till sig från närliggande partier dessa ämnen och därmed ökar det förråd, hon förut innehöll. När den så dragit safterna till sig, och gallan och slemmet fått sätta sig fast i lungorna, ruttna dessa och förvandlas till var… 

I ett sådant fall är det lämpligt att öppna den så kallade mjält- eller leverådran, alltefter sjukdomens säte å ena eller andra sidan. På detta sätt lindras smärtan både i sidan och på andra ställen, ty vad galla och slem, som finnas i det sjukligt förändrade blodet inom ådran, släpper denna till största delen ut på samma gång som blodet."

Nära eller långt ifrån?

Läkaren, eller oftare barberaren som var van att hantera rakkniven, skar ett snitt över en blodåder och lät en mängd blod sippra ut, målet var att återställa patienten ”vid sina sunda vätskor”.

Dispyter om var snittet skulle läggas, så nära eller så långt ifrån den plats där det onda antogs sitta, var legio men att blodet skulle flyta sattes inte ifråga. De renläriga hävdade, med anor från antikens sjukdomslära om kroppsvätskorna, att ju närmare problemets källa man åderlät desto bättre. Under medeltiden uppskattades en arabisk lära som förespråkade att man tvärtom skulle tappa blod så långt från det onda som möjligt.

Det låg mycket prestige i diskussionerna om den rätta platsen för var en åder skulle låtas. Så mycket att den franske professorn och läkaren Pierre Brissot 1514 tvingades i landsflykt för att han i sina skrifter motsatte sig den etablerade metoden.

Åderlåtning sågs som en verksam behandling mot de flesta åkommor. Mannen i förgrunden utsätts dock för ett mer handfast ingrepp mot sitt ryggonda.

© Wellcome images

Avled av åderlåtningen

Under vissa perioder urartade tappningarna till excesser. Framförallt i Frankrike var åderlåtningarna mycket omfattande. Under första halvan av 1800-talet flöt blodet hos barberarna, i hemmen, på sjukhus och läkarmottagningar.

En av de främsta förespråkarna för åderlåtning var läkaren François Brousais. Som fältläkare i Napoleons armé fick han med sin enkla sjukdomslära mycket stor genomslagskraft. Enligt honom berodde alla sjukdomar på en inflammation vilken nästan alltid hade sitt säte i magsäcken eller tarmarna. Behandlingen var lika okomplicerad som sjukdomsläran – uttömningar av kroppsvätskor. Ju kraftigare uttömningar desto bättre, lärde Brousais.

När patienten avled av blodförlust, vilket exempelvis förmodas vara George Washingtons dödsorsak, sa läran att det var patienten det var fel på, inte metoden.

Kroppsliga orsaker till sjukdom

Med läran om vätskornas obalans fick läkaren en funktion. Eftersom orsaken till sjukdomen skulle sökas inne i kroppen fanns en möjlighet att påverka den. Orsaken var inte längre gudarnas vrede, onda ögat, trolldom eller andra magiska skeenden som varit vanliga förklaringar före Hippokrates.

Att de magiska förklaringsmodellerna aldrig försvann helt hejdade inte utvecklingen mot en mer vetenskaplig sjukdomslära. Med tiden blev den så etablerad att få vågade sätta sig upp mot de antika vedertagna behandlingsföreskrifterna.

En läkare använder en bodigel för att tappa en patient på blod. Metoden hade använts i tusentals år i Indien när den slog igenom i Europa under första halvan av 1800-talet. 

© Wellcome images & Shutterstock

Men några decennier in på 1800-talet började orädda enskilda läkare minska ner på blodtappningarna, laxeringarna och kräkningskurerna. Antagligen av medlidande med de utmattade och illamående patienterna. Ofta visade det sig då att ju mindre de behandlade, desto bättre klarade sig patienten.

Pierre Alexandre Louis

En av de progressiva läkarna, fransmannen Pierre Alexandre Louis på Hôpital de la Charité i Paris, var en av de första som använde statistiska metoder för att leda i bevis att de nya insikterna var korrekta. Han jämförde två grupper patienter med samma diagnos.

Den ena behandlade han på vedertaget sätt. Den andra gav han ingen behandling alls. Hans undersökning visade att chansen att överleva till exempel en lunginflammation var tre gånger större utan behandling.

Kanske hade vila varit tillräckligt för att få George Washington att tillfriskna.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...