Dansmani i Strasbourg efter Pieter Brueghel den äldres förlaga.

© Christie's/Bridgeman/IBL

Dansmani: Fattiga dansade sig till döds

För 500 år sedan började en bondkvinna dansa för sig själv på Strasbourgs gator. Fler tog efter och snart dansade stora grupper. Några blev så utmattade att de dog.

24 augusti 2018 av Philip Birk

I den mäktiga katedralen utmed floden ringer klockaren in den nya dagen. Det är en tidig morgon i juli sommaren 1518. Värmen har kommit till trakten och himlen lyser klar. Handlarna hälsar muntert medan de drar sina vagnar mot torgplatsen. När klockorna tystnar faller staden åter in i sin vardagliga lunk. Fast det finns ett undantag.

Svetten rinner i salta pärlor över kvinnans panna. Klänningen klibbar mot huden på bondfrun, som dansar som besatt. Ingen musik spelas, men hon kan ändå inte hindra sina fötter. Handlarna betraktar storögt hennes vilda framfart över kullerstenarna. Någon höjer blicken mot himlen. Dagen är ung, och det är för tidigt för solsting. Så vad i hela världen har flugit i fru Troffea?

Dansmani i Strasbourg 

Platsen är Strasbourg som då hörde till tysk-romerska riket. Den första bosättningen i området var en militär utpost grundad av romarna vid tiden för Jesus födelse. Genom århundradena har staden erövrats av flera olika härer. 1518 var det dock något okänt som ockuperade staden och påverkade människorna, både psykiskt och fysiskt.

I flera dagar dansar fru Troffea inför en växande publik. Fötterna har blivit svullet lila och en frän lukt av svett omger henne. Förbipasserande skojar om att kasta henne i floden för att bli kvitt stanken, men ingen vågar närma sig. Bondfrun verkar ju inte riktigt klok. Dessutom ser problemet ut att lösa sig självt, den fjärde dagen är Troffea slutkörd. Här kunde historien ha tagit slut, om den inte tagit en märklig vändning: plötsligt slöt nämligen åskådarna upp i spektaklet.

Danslustan som först verkat vara en enskild individs dårskap spreds likt en löpeld genom staden. Under den följande månaden lockades över 400 människor att börja dansa. Tillsammans förvandlade de Strasbourg till en enda stor dansbana. De ockuperade gathörnen, studsade genom parkerna och fyllde värdshusen, hela tiden dansande.

Dansmani på kyrkogården, illustration från 1500-talet.

© Prismatic Pictures/Bridgeman/IBL

Mest fattiga och kvinnor drabbades

Dansarna kom från samhällets lägre klasser. Deras kläder var slitna och kropparna märkta av hårt arbete. En majoritet var kvinnor. Många bondfruar och pigor följde fru Troffeas exempel. I tåget av dansare fanns också gott om bagare, snickare och plockare från vinfälten.

Kyrkliga dokument såväl som noteringar från Strasbourgs stadsledning bekräftar utbrottet av dansmanin, men inget i de lokala krönikorna tyder på politiska motiv hos gruppen. Dansarna hade snarare en desperat glans i blicken, som om de vädjade om hjälp. De hade förlorat kontrollen över sina kroppar.

Fru Troffea var inte den första europén som drabbades av dansfeber. Uppemot tio fall av dansmani hade registrerats före händelserna i Strasbourg. Inget tidigare utbrott hade dock samlat lika många deltagare och hos adeln växte oron. 

"Hett blod" skapade manin enligt läkarna

I augusti inleddes en utredning för att finna källan till epidemin. Läkarna uteslöt astrologiska och övernaturliga motiv. Det var inte stjärnorna som fick människorna att dansa. Förklaringen var biologisk. Enligt läkarkåren rörde det sig om en naturlig sjukdom – en mani framkallad av ”hett blod”.

Med läkarnas dom i åtanke hade metoderna för att stävja dansen lätt kunnat spåra ur. Under 1500-talet var åderlåtning en vanlig behandling. Man tappade då kroppen på lite blod för att tömma ut sjukdomen. Strasbourgs ledning valde dock att angripa problemet med mildare medel, övertygade om att gruppens heta blod skulle kylas bara de fick dansa av sig.

Scen och musiker till dansarna

För att hjälpa dansarna byggde man en scen i trä. Dessutom hyrdes musiker in. Kring katedralen ljöd glada toner från blockflöjt och fiol, men den som lyssnade närmare kunde höra att det egentligen var begravningsmusik.

Sommaren närmade sig sitt slut – så också dansepidemin.

Stadsledningen fick rätt i att orken snart skulle mattas. I slutet av augusti släppte sjukan sitt grepp om Strasbourg. Musiken upphörde och scenen tömdes. Resultatet av epidemin blev dock värre än befarat. Många dansare dog av utmattning eller hjärtattacker. Sommarhettan knäckte även de mest härdade bönder, och under den värsta perioden dog uppemot femton personer dagligen.

Dödsdansare hämtade från Nürnbergkrönikan.

© Bridgeman/IBL

John Waller, professor i historia på Michigan State University, har skrivit en bok om fenomenet. Han menar att de fysiska påfrestningarna för dansarna skulle ha varit övermäktiga även en nutida maratonlöpare. De drabbade höll igång dygnet runt flera dagar i sträck, under årets varmaste period. Därför blev dansen extremt farlig för dem som inte lyckades sluta i tid.

Mjödryga bakom dansmanin?

500 år har passerat sedan sommaren 1518, men mysteriet fascinerar fortfarande. Det finns gott om försök att förklara vad som egentligen låg bakom händelsen. Författaren Eugene Backman presenterade år 1952 teorin att mjöldryga, en parasitisk svamp, växte på stadens grödor. Förgiftningen den orsakar minskar blodflödet till hjärnan och kan leda till hallucinationer.

Dansarna kunde ha fått i sig svampen genom bröd bakat på infekterade sädesslag. Strasbourg genomled en fattig period vilket skulle förklara att man inte ville låta säd gå till spillo, och också varför manin främst drabbade arbetarklassen. Även de hallucinära effekterna talar för teorin. Waller har dock ifrågasatt Backmans teori med motiveringen att mjöldryga knappast skulle ha kunnat orsaka en koordinerad massrörelse under flera veckors tid.

Sektritual eller masspsykos 

Robert Bartholomew, sociolog på James Cook University, har föreslagit att dansen kan ha varit en rituell uppvisning av en sekt. Kunde den svettiga paraden möjligtvis vara en hyllning till Sankt Vitus, dansarnas och epileptikernas skyddshelgon? Waller menar att förklaringen är osannolik, då de drabbade visade en ovilja att dansa.

Professor Waller lägger fram en egen teori: fenomenet uppstod till följd av masshysteri. Strasbourgs invånare hade ett antal psykiskt nedbrytande år bakom sig. Kalla vintrar frös skördarna och folket svalt. De som överlevde gjorde det under ekonomisk press.

Stadens fattiga plågades också av sjukdomar på grund av matbristen. Dessa tre stressfaktorer möjliggjorde enligt Waller en masspsykos – och den tog sig uttryck genom dans.

Det finns ingen exakt uppgift på hur många som miste livet under dansepidemin. Inte heller några vittnesmål om vad som hände med fru Troffea. Ödet för bondfrun som förde dansen till Strasbourg år 1518 förblir, liksom orsaken till utbrottet, ett mysterium.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...