Sven Hedin blir tackad av Adolf Hitler för sitt invigningstal vid OS
i Berlin 1936.

© Mary Evans/IBL

Sven Hedin – upptäckare och Hitlervurmare

Berättelserna om hans äventyr i Centralasien gjorde den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin världsberömd. Men när han under 1930-talet valde att stödja Adolf Hitler dalade populariteten.

24 november 2018 av Unn Torell

I maj 1895 var den 29-årige Sven Hedins första upptäcktsresa nära att sluta i katastrof. Han befann sig med sin karavan i den centralasiatiska öknen Taklamakan utan vatten. Provianten räckte bara i tre dagar och nu hade de vandrat fem dygn med endast några munnar vatten per person och dag. Expeditionens äldste medlem låg redan i dödsrosslingar av utmattning och vägvisaren hade nått det stadiet att han började äta sand i tron att det var vatten.

Hedin måste ändå mana konvojen vidare. De sjuka fick lämnas kvar och nästa dag segnade de flesta av djuren ner. Hedins närmaste man klarade sig ännu en dag innan också han gav upp och så var de bara två kvar: Hedin och hans tjänare Kasim. På dagarna, under den värsta hettan, grävde de ner sig i sanden för att sedan vandra vidare på natten.

Tamariskbuske gav hopp

Efter åtta dagar visade en ensam tamariskbuske att de började närma sig växtlighet och buskens barr gav lite vätska när de tuggade dem. Nionde dagen utan vatten nådde de fram till en skog. Där sjönk Kasim ihop och Hedin fortsatte ensam, hela tiden så trött att han bara ville ge efter för sömnen, men han visste att floden var nära nu. 

Efter att ha vandrat i ännu en dag nådde han också stranden, bara för att upptäcka att allt vatten var borta. Förtvivlad fortsatte han, stapplande och krypande, längs med flodfåran i hopp om att hitta någon sänka med vatten.

Hedin fyllde sina stövlar med vatten 

Hedin var en god berättare. Under alla sina resor förde han detaljerade anteckningar som gavs ut i bokform efter hemkomsten. På så sätt nådde historien som den om vandringen genom Taklamakan läsare världen över.

Sven Hedin gör mätningar vid Karar-Koschun i Taklamakan­öknen 1902.

© Scala/BPK

Det äventyret slutade med att Hedin fann sin göl i flodfåran och efter att han druckit vad han uppskattade till tio liter fyllde han sina stövlar och vandrade tillbaka till Kasim som också han repade sig efter att ha fått vatten. Stövelhistorien slogs upp stort också i utländsk press och bidrog starkt till att skapa det enorma intresse för Hedin och hans resor, som sedan följde honom livet ut.

Nordenskiöld inspirerade Hedin

Sven Hedin föddes i februari 1865 och växte upp i centrala Stockholm. Hans pappa var stadsarkitekt och familjen rörde sig naturligt i landets högsta kretsar och var vanligen bjudna till middagarna på slottet.

I skolan var Sven Hedin en medelmåttig elev, men hemma ägnade han sig desto mer åt sin stora hobby: kartritande. 

Vid femton års ålder bestämde han sin inriktning i livet. Det var den 24 april 1880 då den finlandssvenske upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld seglade in mot Nybrokajen till folkets jubel, efter att ha blivit den förste som genomseglade Nordostpassagen.

Resten av uppväxttiden blev en enda lång förberedelse för ett liv som upptäcktsresande. Sven ritade kartor, studerade språk, övade sig i att sova i utkylda rum och att klara sig utan mat. 

Kartritandet resulterade till slut i en världsatlas i sex band, där det första beskrev solsystemet och det sista visade svenska fågelarters utbredning över landet. Däremellan låg de detaljerade världskartorna.

Från Baku till Bagdad

Strax före studentexamen 1885 kom så chansen. Rektorn för Beskowska skolan frågade om Sven ville resa som informator till Baku och undervisa sonen till en ingenjör vid Nobelfabrikerna där.

Resan till Baku var Sven Hedins första utlandsresa, och han tänkte göra mesta möjliga av den. Så fort han fått sin elev genom studentexamen gav han sig iväg vidare in i Persien till Teheran och via Persiska viken till Bagdad. Resan varade i tre månader och svenska tidningar rapporterade entusiastiskt om den unge studenten som med bara karta till hjälp navigerade sig fram i så främmande och närapå okända områden.

Sven Hedin genomförde tre stora expeditioner i Centralasien mellan 1893 och 1908.

© Sjöberg bild (bild) & Svante Ström (karta)

Sven Hedins tre expeditioner

Sven Hedin gjorde tre stora upptäcktsresor på egen hand, utan hjälp av andra forskare. Den första resan varade i fyra år, 1893–97 och istället för att möta döden i öknen Taklamakan återvände Hedin med detaljerade beskrivningar av otillgängliga områden i Tibet och Kina samt en teori om varför Lop Nor-sjön tycktes dyka upp och försvinna på ett oförklarligt sätt. Han belönades med Nordstjärneorden och Vegamedaljen.

Nästa resa varade i tre år, mellan 1899 och 1902, och gav honom bland annat tillfälle att utforska Lopöknen i nuvarande Kina. Hedin fotograferade och dokumenterade området och förde med sig en del arkeologiska föremål. Han kunde också presentera uppgifter om den närmare 2 000 år gamla, tidigare okända bosättningen Loulan.

Under den tredje resan 1906–08 gjorde Sven Hedin sin kanske största upptäckt, en 1 600 kilometer lång, tidigare okänd bergskedja norr om Himalaya, som han kallade Transhimalaya.

Ett varningsord tände försvarsdebatten

Efter alla dessa resor och upptäckter var Hedin ett världsnamn och en efterfrågad föredragshållare världen över. Hans böcker var storsäljare, han valdes in i Svenska Akademien och flera av världens makthavare syntes gärna i hans sällskap och delade ut fina ordnar och utmärkelser. I dessa kretsar började Hedin också uttala sig i politiska frågor.

Han blev på ett tidigt stadium övertygad om att det största hotet mot Sverige kom från Ryssland och när Socialdemokraterna pläderade nedskärningar i försvarsbudgeten svarade Hedin med stridsskriften Ett varningsord (1912). Den blev en brandfackla i den politiska debatten.

Sven Hedin skrev borggårdstalet

Hedin var också inblandad i förberedelserna för bondetåget 1914, då Gustaf V höll ett tal på borggården till Stockholms slott och kritiserade regeringens säkerhetspolitik. Först efter kungens död blev det officiellt att Sven Hedin hade skrivit talet, tillsammans med löjtnanten Carl Bennedich. 

Under första världskriget följde Hedin samma linje: Ryssland var den stora fienden och Tyskland det enda land med muskler nog att stå emot. Sven Hedin agiterade för Tysklands sak och rapporterade också från den tyska fronten, med idel lovord över tyska insatser.

Många höll med honom, men för ännu fler började han framstå som naiv, självöverskattande och rent av löjlig.

Sven Hedin fotograferad vid sitt skrivbord 1935, nyss hemkommen från den sista stora expeditionen. Bilden togs för ett reportage i Husmodern.

Efter första världskriget vägrade han inse att den tyska militären gjort strategiska misstag och understödde istället den dolkstötsteori som börjat florera: Det var det tyska civilsamhället som inte ställt upp tillräckligt för sina soldater i fält och på så sätt hade de huggit sina egna frontsoldater i ryggen. Teorin förvrängdes sedan till att hävda att det var judarna som hållit i dolken.

Hamnade i kinesiska inbördeskriget

Under sin sista stora expedition (1927–35) reste Sven Hedin tillbaka till de platser han kartlagt i sin ungdom, nu tillsammans med ett stort internationellt forskarlag. Resorna blev dramatiska då resegruppen hamnade mitt i det stora kinesiska inbördeskriget och var nära att bli skjutna som spioner. 

Resultatet av expeditionen blev ändå att många av Hedins observationer från de tidiga resorna kunde bekräftas. Forskare från olika ämnesområden kunde, med hjälp av Hedins tydliga kartor och platsangivelser, göra vidare studier och fynd. Hemmapubliken tog honom till nåder igen, om än kortvarigt.

Hitlers vän

I Hedins ögon hade det förnedrade Tyskland funnit sin man i Adolf Hitler. Vid OS i Berlin 1936 var Sven Hedin den ende utländske talaren och hans inställning var att kulturlandet Tyskland äntligen rest sig igen. Han trodde ända till slutet att krigslyckan skulle vända till Tysklands fördel.

Efter kriget fördömde Hedin i likhet med alla andra det som hänt i koncentrationslägren, men menade att det var underhuggare som Rudolf Hess och Joseph Goebbels som utfört utrensningarna, helt utan sin ledares vetskap. Efter Hitlers död skrev Hedin en hyllande nekrolog i svensk press.

Som uttalad nazistsympatisör var inte Sven Hedin någon efterfrågad föredragshållare längre. Den statspension som man hade tänkt ge honom frös inne och när Gustaf V dog stängdes också dörrarna till slottet.

I november 1952 dog Sven Hedin, 87 år gammal. Till begravningen kom flera högt uppsatta personer eftersom en av Sveriges genom tiderna mest kända personer hade gått ur tiden.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...